Kapitel 45. | Twitter.
-I just.... I just don't know what to do, sa han.
Hans röst var hackig. Den lät förvirrad, spänd.
-I'm here for you, through everything, sa jag och la min hand på hans axel.
Han tittade upp på mig, hans bruna ögon blänkte av tårar.
-But you have to tell Liam.
__________________________________________________________________________
Vilma's perspektiv
Jag satt i köket med flingskålen framför mig, läste tidningen. Jag hade vaknat av att Gabriella's stökat runt i huset, väsnats i köket. Jag hade ändå inte kunnat somna om så jag hade bestämt mig för att stiga upp iallafall. Hennes mamma, Åsa som hon hette, hade erbjudit mig chokladpuffar med mjölk. Favoritfrukosten.. Verkligen ingenting som man tackade nej till. Hon slog sig ner framför mig och började bläddra i en Ellos katalog.
-Vad tycker du om den här tunikan?
Hon höll upp katalogen mot mig och tog en klunk av sitt svarta kaffe. Jag nickade nöjt och mumsade på puffarna.
-Jättefin, mumlade jag.
-Värd att skicka efter? frågade hon.
-Absolut.
Sedan blev det tyst igen. Då och då hörde man hur någon av oss vände blad. Jag kunde känna hur hon sneglade lite på mig då och då. Jag reste mig upp och sköljde av skålen, ställde den på diskbänken.
-Jo... Jo du Vilma?
Jag vände mig om och möttes av Åsa's blick som såg mig rakt in i ögonen. Jag lutade mig mot väggen och gäspade lätt.
-Är killarna som ni träffat bra? Alltså.. Är dom snälla och så? frågade hon.
-Ja, jättebra. Hur snälla som helst.
Jag antog att jag svarade lite för kort, för Åsa lade huvudet på sned och höjde ena ögonbrynet.
-Fast det är lite ovant att se hur man är med i tidningar och på nyheter då och då... fortsatte jag sedan. Och att folk från hela världen pratar om än, men det är väl någonting man vänjer sig vid..
Hon nickade förstående och återvände till tidningen, tog en till klunk av sitt kaffe. Jag gick in på Gabriella's rum där hon fortfarande låg och sov sött, tunga andetag och håret var ruffsigt. Jag log lite för mig själv.. Att hon alltid skulle sova så länge nu på sistone. Jag slängde en blick på klockan som tickade ovanför hennes säng. Ett. Prick. Det var inte likt henne att sova till klockan 1.. Jag log lite för mig själv och gav ifrån mig en svag suck, slog mig ner i hennes mjuka fotölj och loggade in på hennes laptop. Lösenordet hade jag kunnat länge. GabriellaVilmaForever123. Jag hade varit med och kommit på det, det kanske inte var så lustigt att jag kunde det utantill. Jag tryckte upp internet, loggade direkt in på twitter och läste lite meddelanden som skickats till mig. Både trevliga och otrevliga. Vissa sa att jag var väldigt vacker och verkade vara en bra person, andra skickade bara hat-tweets till mig. Jag läste snabbt igenom dom, tog inte åt mig. Varför skulle jag lägga ner tid på dom negativa personerna när det fanns personer runt omkring mig som älskade mig för den jag var? De var inte värda min tid helt enkelt. Jag läste lite nytt som folk hade skrivit, självklart om One Direction. Zayn's namn dök upp på skärmen och jag blev glad att åtminstone en av killarna hade skrivit något.. Jag började läsa.
"In the studio with the lads.. I'm not in a great mood today.. Sorry for that :( x x"
Jag rynkade pannan och bet mig lite i läppen. Zayn var ju jämt på bra humör... Han var så himla glad när vi hade varit med honom iallafall, hans ögon hade skimrat som tusen stjärnor och hela han lös av glädje. Vad hade hänt nu? Jag skakade på huvudet. Om det hade hänt något så skulle jag väl snart få reda på det iallafall. Plötsligt vibrerade Gabriella's mobil högt som låg på nattduksbordet. Skärmen lyste och jag kunde se på långt håll att det inte var Liam som hade skrivit. Jag var inte den som läste andras sms, men detta gjorde mig nyfiken. Jag stallde ifrån mig laptopen på golvet och reste mig upp, gick fram till hennes mobil och läste på skärmen. Från ett nummer som hon inte hade lagt till på sin mobil. Jag läste fort igenom och mitt hjärta hoppade över minst 11 slag av nervositet och chock. Mycket riktigt, snart skulle jag verkligen få reda på vad som tyngde ner Zayn's axlar.
________________________________________________________________________________
Superkort kapitel, förlåt för det! Men måste somna tidigare än vanligt och hade jag fortsatt med att skriva så hade ni fått ett alldeles för långt kapitel eftersom jag har sååå mycket idéer om vad jag ska skriva...:)
Men vem hade smsat Gabriella, och vad stod det i smset...?
Kommentarer uppskattas!♥
Nytt kapitel kommer så fort som möjligt!
Har en kompis här över natten så kan tyvärr inte skriva ikväll, får se hur det blir imorgon. Men jag skriver så fort jag kan! Kanske kan försöka peta in ett mini kapitel ikväll... Inte säkert än! :)♥
Kapitel 44. | Dry your tears.
______________________________________________________________________________
Zayn's perspektiv
Halsen klumpade ihop sig när jag grät mot Harry's axel, tårarna verkade aldrig sluta rinna. Han höll om mig hårt och smekte min rygg med handflatan. Det lugnade ner mig för stunden, men sedan for mina tankar iväg igen, och jag grät ännu hårdare. Harry släppte taget om mig lite och axeln som jag gömt mig i försvann ifrån mitt ansikte.
-Zayn,you need to tell me why you're crying, sa han.
Hans händer var nu placerade på mina axlar, och hans blick såg rakt in i mina ögon. Allvarlig, men samtidigt mjuk. Magen knöt ihop sig, kinderna sved efter alla tårar som runnit nerför dom. Jag svalde klumpen i halsen och tog ett djupt andetag, torkade bort några tårar som precis lämnat ögonvrån.
-I.....I am...
-Boys, family meeting in the entrance. 5 minutes! ropade plötsligt Paul och slängde igen dörren.
Jag tittade på Harry och ryckte lite på axlarna.
-Dry your tears bro. Tell me later.
Han klappade mig vänskapligt på ryggen. Vi gick ut i hallen och satte på oss skorna.
-One second, I have to look myself in the mirror, sa jag och smet in på badrummet.
Jag hörde hur Harry skrattade lågt från hallen och suckade. Jag var inte så utséende fixerad som dom trodde.. Eller var jag det? Alla ville väl kolla sig i spegeln efter att man gråtit floder, eller vad det bara jag som tyckte det kanske? Jag granskade mig själv i spegeln. Ögonen var svagt rödkantade, kinderna såg ut som vanligt. Håret var fortfarande på plats, allt var i stort sätt som vanligt. Förutom ögonen, men de skulle väl lugna ner sig snart de också.
-No more tears Zayn, be strong, viskade jag för mig själv.
Jag släckte badrumslampan och gick ut där Harry stod lutad mot dörren med mobilen framför sig, twittrade säkert. När han fick syn på mig så låste han igen mobilen direkt, tryckte sedan ner den i högra fickan. Han öppnade dörren och vi gick ut, mot hissen. Väl nere i entrén möttes vi av tre, uppspelta killar. Liam, Niall och Louis stod uppradade framför Paul som stod brett med benen. Louis höll Niall under armen och gnuggade honom i håret. Liam stod bredvid och skrattade, tuggade lite på ett tuggummi. Vi stallde oss bredvid dom. Killarna lade inte märke till mina röda ögon. Tur det.
-Okay, so I have to tell you something, började Paul.
Niall och Louis stod fortfarande och fnissade, Paul tittade strängt på dom.
-You have much work to do in a couple of days now. You'll be working hard in one week. Which means that there's no time for girlfriends.
-WHAT!? ropade Liam, Louis och Harry samtidigt.
-You heard me. You can text them and call them, but you don't have the time to spend time with them at all.
Louis, Harry och Liam tittade på varandra och suckade högt. De såg helt förstörda ut. Jag var lättad, Niall såg inte ut att ha några bekymmer alls med det heller.
-I know it's hard boys, I've been in love as a teenager too. But you have to deal with it right now, sa Paul och gick sedan iväg ut genom entrén.
Vi gick efter honom, solen värmde min hud när vi kom ut och två-tre fans stod utanför för att hälsa på oss. Vi kramade om dom allihop, skrev autografer och tog bilder. Det fick mig att tänka på annat. Paul ropade på oss och vi förstod att det var dags att åka. Vi klev in i bilen, spände fast oss och bilen började snart att rulla iväg. Vi åkte under tystnad till studion, allt jag kunde höra var det brummande ljudet från bilens motor. Efter ett par minuter som kändes som timmar var vi framme. Louis sköt upp dörren och vi klev ut i värmen igen, även här fanns det några fans som ville ta bilder, vilket vi mer än gärna gjorde. Paul stod bakom oss och granskade varje rörelse vi gjorde. När fansen fått allt dom ville gick vi in i studion. Det luktade läder från lädersofforna som stod lite längre bort och det var svalare än utomhus. Plötsligt kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken igen. Hastigt gick jag bort mot ett rum längre bort, stängde dörren om mig och skönk ihop på golvet med ryggen mot väggen, gömde ansiktet i handflatorna. Några tårar började rinna nerför mina kinder igen och hon vägrade lämna mina tankar ifred. Det var inte läge att gråta nu, jag hade inte tid med det. Dörren öppnades och Harry kom in, stängde den igen. Han satte sig på huk framför mig och tog bort mina händer för mitt ansikte. Jag tittade upp, möttes av hans alldeles gröna ögon som tittade allvarligt på mig. Han sa ingenting, men jag visste vad han ville. Jag pressade tillbaka de sista tårarna och torkade mig torr om ögonen för andra gången,suckade lågt och kliade mig i nacken. Jag såg allvarligt tillbaka på Harry.
-I'm in love with Gabriella.
Harry's perspektiv
-I'm in love with Gabriella.
Mitt hjärta stannade för stunden. Zayn såg allvarligt på mig, rakt in i ögonen. Tusen tankar for genom mitt huvud på bara några sekunder. Gabriella? Det kunde inte vara sant. Hur länge hade han bärt på det?
-Why haven't you told me earlier? frågade jag med skakig röst.
-I were too scared, svarade han.
Jo visst var han allvarlig. Han gjorde inte en rörelse när han sa det, inte en enda.
-Shall you tell Liam?
-Never ever!
-Zayn, you have to do that! You're best friends, you can't keep all this inside you!
Han sänkte blicken och gömde ansiktet i handflatorna igen.
-I just.... I just don't know what to do, sa han.
Hans röst var hackig. Den lät förvirrad, spänd.
-I'm here for you, through everything, sa jag och la min hand på hans axel.
Han tittade upp på mig, hans bruna ögon blänkte av tårar.
-But you have to tell Liam.
________________________________________________________________________________
Okej, nu har Zayn erkänt. Hur kommer allt detta sluta?
Är väldigt nöjd med detta kapitlet även om det blev ganska kort. Mycket spänning och det älskar jag! :) Stay tuned och kommentera som ni brukar!♥
Några ord innan jag lägger mig...
Måste bara säga att WOW vad ni är underbara. Läser varenda kommentar som ni skriver och ni får mig att le både på insidan och utsidan. Det bara strålar om mig när jag läser allt ni skriver, och det peppar mig att skriva ännu mer och bättra på mitt skrivsätt. Älskar er världens bästa läsare ♥ Nytt kapitel imorgon!
Kapitel 43. | I need to talk to YOU.
__________________________________________________________________________
Harry's perspektiv
-Get up now Harry!
Mitt täcke slets bort och det blev kallt där jag låg med bara kalsonger. Jag slet till mig täcket igen och virade in mig i det.
-I'm serious.
Jag kisade försiktigt med ögonen för att kunna se vad som hände runt omkring. Paul stirrade på mig med armarna i kors, han såg strängare ut än vanligt. Jag reste mig upp med täcket virat om mig och började dra fötterna ut ur rummet. Jag svor tyst för mig själv när jag passerade Paul som nu hade ändrat ansiktsuttryck från strängt till nöjt.
-Are you never tired or what? mumlade jag och gick mot badrummet.
Jag hörde hur Paul fnyste bakom mig och gick efter, jag kunde känna i hela kroppen hur han log för sig själv. Han visste att jag inte var en morgon människa, men det hade han fått handskas med så länge nu så han visste väl vilka knep han skulle använda för att få upp mig ur sängen. Jag började piggna till och låste efter mig på toaletten, släppte täcket som föll ihop på golvet i en hög. Jag granskade mig själv i spegeln. Ögonen var tröttna och håret var lite tovig.. Jag drog fingrarna genom det för att reda ut de värsta tovorna och skakade sedan på håret, ruffsade till det lite. Det hade inte gått så bra som jag trodde, bestämde mig för att ställa mig i duschen istället. Jag krånglade av mig mina Calvin Klein kalsonger och drog för duschdrapperiet, skruvade på kranen. Jag lät det heta vattnet rinna ner över min kropp, tog lite schampo och skrubbade runt det i håret. Jag kände hur min pigga sida sakta kom krypandes inuti mig och jag kände mig som en helt annan människa efter den varma duschen, sprutade ner mig själv med min favoritparfym, Blue de Chanel. Granskade mig i spegeln igen, var äntligen nöjd med mig själv. Vattnet droppade från mitt hår och jag hade handduken slarvigt virad runt mina höfter, kroppen var blank efter vattnet. Jag gick ut från det ångfyllda badrummet med täcket över armen och såg ut över köket som låg alldeles framför mig, såg att det låg en lapp på köksbänken. Jag gick nyfiket fram och läste det.
'Hello there shower boy. Come over to my room before we're going to the studio? Need to talk to someone. I need to talk to you. /Zayn'
Jag la ifrån mig lappen och gick vidare in mot mitt rum, slängde täcket i sängen igen och började leta fram någonting som jag kunde ha på mig. Vädret var strålande vackert ute så jag kunde inte ha någonting alldeles för varmt, vi skulle jobba inomhus i studion idag också så det kanske var bäst att välja någonting svalt. Jag tog fram en vit t-shirt och ett par kortare, beiga chinos. Jag skakade håret någorlunda torrt och tog på mig mitt halsband. Jag skulle precis lämna rummet när jag såg min mobil ligga på nattduksbordet. Den fick jag ju absolut inte glömma! Jag tryckte ner den i fickan och släckte sedan i rummet efter mig, lät sängen ligga obäddad. Jag skulle ju ändå ligga i den ikväll så vad var meningen med att bädda den egentligen? Jag drog på mig mina vita, låga converse och gick ut ur mitt rum, låste efter mig och gick bort mot rummet där Zayn bodde. Längst bort i den breda och stora korridoren. Jag struntade i att varken knacka eller ringa på, han kunde allt få bli överraskad. Jag klev in och sparkade av mig skorna, strosade runt lite i lägenheten. Hans säng var fint bäddad till skillnad från min, en tröja låg slarvigt slängd på sovrumsgolvet. Badrummet luktade starkt av Zayn's parfym. Jag gick in till köket, såg Zayn sitta med huvudet vilat i handflatorna lutad mot bordet.
-Zayn? sa jag osäkert.
Han vände sig om och ögonen var rödgråtna, kinderna våta. Han såg på mig med tom blick. Jag sa ingenting, gick fort fram mot honom och kramade om honom, han gömde sitt ansikte mot min vänstra axel och grät. Jag visste inte hur jag skulle trösta honom. Om jag bara visste vad som hade hänt..
Charlotta's perspektiv
Jag vaknade upp i min säng. Hade gjort mig iordning för natten och gått in på mitt rum och slängt mig i sängen direkt efter att Louis hade åkt igår, somnat nästan direkt. Varför jag hade varit så himla trött visste jag inte, antar att det bara var så. Det var skönt att vakna tidigt iallafall. Jag tog tag i fjärrkontrollen och tryckte på 'on'. Tv:n gick igång med ett knastrande ljud och visade tv 4. Nyheterna hade precis börjat och helt plötsligt var jag verkligen inte sugen på att titta längre. Jag tog fram min mobil, gick in på twitter och läste lite nya tweets. Louis hade precis skrivit en ny.
'time to work in the studio today with the guys, gonna be fun!! miss my baby :( love u charlotta see u soon. xx'
Jag log för mig själv och svarade.
'Miss you too my favourite. Thank you for yesterday, you're the best. Love you! x'
Jag stängde ner twitter och lutade mig tillbaka i sängen, drog täcket lite längre upp och koncentrerade mig på tv:n som nu visade något matprogram. Plötsligt vibrerade min telefon.
'Good morning my dear, saw your tweet. I had a great time yesterday, and by the way you're loved by the fans haha'
'Good morning Lou. Haha feels great to hear :)'
'I have to work now, Paul forces me to leave the phone at home... Love you, I'll call you later.'
'Hahah poor boy... love you 2.'
Jag la ifrån mig mobilen och suckade lyckligt för mig själv, tryckte ner huvudet i kudden och sträckte på mig. Jag gäspade stort och gav ifrån mig ett litet tjut. Jag såg mig omkring i rummet och såg en tröja ligga i ett hörn borta vid garderoberna. Jag kände igen den tröjan, det var Louis'. Jag reste mig kvickt upp och gick mot hörnet där den låg, plockade upp den. Jag tryckte den mot näsan och drog in doften av Louis. Jag drog av mig mitt svarta nattlinne och krånglade på mig tröjan som var alldeles för stor för mig, kröp ner i sängen igen och zappade mellan kanalerna. Fastnade på en kanal där White Chicks var igång, min favoritfilm när det kom till kategorin 'komedi'. Jag rättade till kuddarna och koncentrerade mig på filmen, skrattade högt när de gjorde någonting roligt på filmen. Det kändes ovant att skratta själv, Louis var oftast den som fick mig att skratta och framför allt den som skrattade med mig. Min andra halva. Kärlek, kärlek.. Underbara kärlek.
_______________________________________________________________________________________
Mycket, MYCKET drama med Zayn däruppe och underbar kärlek mellan Charlotta och Louis. Vad är det med Zayn nu då? Vad är det för någonting som tynger ner hans axlar? Hm... Spännande.
Kommentarer uppskattas som alltid♥
Skriver imorgon.
Skulle ha fortsatt med kapitel 43 idag men nu är det så att jag har åkt på världens fetaste nackspärr, om det ens är en nackspärr för det här gör så fruktansvärt ont. Jag kommer lägga mig och titta på film nu och sedan försöka sova för jag kan inte hantera detta. Imorgon kommer jag dock skriva även om jag är bättre i nacken eller sämre. Så oroa er inte! Tack för era fina kommentarer förresten, blir så himla glad. Och det var en tjej som ville att jag skulle skriva vanligt, inte i mitten, och självklart kan jag börja med det! Allt för er♥
Ha det bra!
Kapitel 42. | I don't want to lose anything.
Jag längtade redan tills nästa gång vi skulle ses, när det skulle bli visste jag inte. Men det fick inte dröja allt för länge. Jag ville ha Vilma hos mig nu. Så hon kunde värma mig under natten, så att jag kunde vakna med henne vid min sida. Det var den bästa känslan som fanns, det var jag säker på.
_______________________________________________________________________________
Gabriella's perspektiv
Jag sprang i mörker. Ljuset fanns där borta, vart visste jag inte. Benen förflyttade sig fort under mig, det kändes som att jag flög. Plötsligt föll jag, ett långt fall, långt ner till marken. Någon ropade mitt namn tydligt. Jag kände igen rösten, kunde inte sätta fingret på vart jag hade hört den tidigare.
-Gabriella, Gabriella! ropade den.
Precis när fötterna träffade marken blev det ljust för ögonen. Jag vaknade upp med ett ryck. Jag var andfådd och alldeles skakig i hela kroppen. Svetten kylde ner mig, en droppe lämnade min panna och rann längs min kind. Munnen var torr. Vilma vände på sig, suckade tungt i sömnen men vaknade inte.
-Jävla mardrömmar! svor jag för mig själv och gnuggade mig i ögonen.
Hade drömt mardrömmar två gånger i rad nu, det var inte likt mig att göra det. Kanske hade jag någon mardröms period? Jag skakade på huvudet, insåg hur dum jag måste var som trodde att min hjärna helt plötsligt bestämde sig för att ge mig mardrömmar. Jag sköt undan täcket och tassade försiktigt ut i köket för att dricka någonting som kanske kunde få stressen att försvinna ut ur min kropp. Det var fortfarande mörkt ute, antog att det var mitt i natten. Jag tog fram en flaska med Fanta Exotic, tog fram ett glas ur ett av skåpen och fyllde det. Jag svepte den svalkande drycken fort och det kittlade härligt i halsen efter kolsyran. Jag drog ut en stol och slog mig ner, lutade mig tillbaka och tittade ut på gatan utanför. Gatubelysningarna lyste klart och sken in genom köksfönstret. Plötsligt kändes det som om någon iakttog mig. En rysning fick mig att få gåshud på armarna. En våg av kall luft vällde över mig och jag reste mig kvickt upp, lät glaset och fantan stå framme. Jag gick och försäkrade mig om att dörren var låst, gick sedan fort in på mitt rum och försökte att undvika att titta ut genom något av fönstrena. Känslan följde med mig ända in på mitt rum. Jag stängde dörren och plötsligt var känslan borta. Hårstråna lade sig ner på armarna och jag var som vanligt igen. Vilma låg fortfarande och sov tungt, jag kröp ner bredvid henne igen, la täcket över min kropp och tryckte min arm mot hennes för att känna så att hon verkligen var där. Vem var det som hade tittat på mig egentligen? Var det ens någon som hade gjort det, var det kanske jag som inbillade mig? Jag flyttade mig ännu närmare intill Vilma, slöt ögonen och somnade snart in i en orolig sömn.
Zayn's perspektiv
Jag vaknade själv idag, Paul stod inte och skrek mig upp ur sängen den här gången. Det kändes ovant, men ändå väldigt skönt att slippa få hörselskador varje morgon. Jag låg kvar en stund i sängen, spelade spel på mobilen och beslöt mig snart för att kliva upp. Jag ville gå och väcka de andra först, men lät dom sova en stund till. Klockan var inte mycket än, runt 7 på morgonen. Solen's första strålar lyste in genom persiennerna och fick rummet att bli obehagligt randigt. Min svarta morgonrock hängde lite slarvigt på dörrkanten, jag tog på mig den och virade den tätt intill min kropp. Slängde på mig en svart keps på huvudet också, den hade sett så ensam ut där på byrån. Röksuget började sakta krypa inom mig och jag bestämde mig för att ta det nu på en gång medan jag ändå hade tid till det. Jag gick ut ur rummet, mot hallen och tog fram en cigarett och en tändare ur cigarettpaketet som låg i min innerficka på jackan. Jag släpade fötterna efter mig ut på den stora balkongen, slog mig ner i en solstol och tände cigaretten. Första blosset var alltid det bästa hade jag kommit på. Jag hade lovat fansen att jag skulle sluta röka, och det skulle jag också. Jag är inte killen som säger något och gör någonting annat, nej verkligen inte. Jag skulle sluta, det var bara en tidsfråga. Jag hade redan dragit ner på rökandet, jag hade inte tid till det längre så jag var helt enkelt tvungen till det hade det känts som. Det var mycket lättare att vara tvungen att dra ner på det än att göra det av sig självt. Jag tog ännu ett bloss, blåste ut röken och lät tankarna springa fritt i mitt huvud. Plötsligt tänkte jag på gårdagen, varför vet jag inte. Det var Liam's och Harry's kväll med tjejerna, och vi hade fått vara med. Det var inte så pass speciellt att jag var tvungen att tänka på det. Liam och Harry borde tänka på det, inte jag. Gabriella hade fått mig att hamna i en spänd situation igår, det erkände jag. Jag hade varit kär, självklart hade jag varit det. Jag bärde på en stor hemlighet just nu, visste inte vem jag skulle berätta den för. Niall, Liam, Gabriella kanske...? Gabriella var jag tvungen att berätta för, så att hon kunde få veta varför jag blev spänd igår när hon börjat prata om mitt kärleksliv. Hon hade inte behövt börjat prata om det, hade hon inte gjort det hade jag säkert aldrig suttit här och tänkt så det knakade. Jag kliade mig lite i bakhuvudet och suckade högt för mig själv, tog ett bloss från cigaretten igen. Jag lutade mig tillbaka i stolen och slöt ögonen. Njöt av solens strålar, plågades av mina tankar. Hur skulle jag någonsin kunna komma ut ur det här? Det var mycket som stod på spel, och jag ville inte förlora någonting. Aldrig.
_______________________________________________________________________________________
Lilla Zayn... Hur är det med honom tror ni? Han verkar inte må så bra.. :(
Första kapitlet där hans perspektiv finns med, och det är inte ofta ni kommer få läsa från hans perspektiv! Några få gånger till skulle jag tippa på.. Om det blir som jag har tänkt! ;) Kommentera!♥
Kapitel 41. | Long story.
Det skulle bli så kul att se hans min, och att få skratta och applådera högt med de andra. Det här skulle bli en bra kväll. Inte så lång dock, eftersom en lång jobbdag väntade imorgon också. Men vi fick ta vara på de timmarna vi fick över. Det var absolut värt det, trots att man var tröttare än någonsin morgonen efteråt.
__________________________________________________________________________________
Vilma's perspektiv
Vi hade stått och fönat håret när min mobil ringde. Vi hade varit hemma hos Gabriella ett par timmar nu, bara pratat och tagit det lugnt. Klockan var runt halv 5. Jag gjorde en gest åt Gabriella att hon skulle stänga av fönen, det gjorde hon. Likaså gjorde jag. Jag drog fingrarna snabbt genom håret.
-Ja hallå?
Jag granskade mig själv i spegeln, mina rödgråtna ögon var helt borta och jag såg piggare ut än någonsin. Nyduschad, nyklädd, och snart nyfixad. Gud så skönt det kändes!
-Hello it's me, svarade en välbekant röst.
Jag log stort för mig själv. 'Det är han' mimade jag till Gabriella som tittade nyfiket på mig.
-Hi babe, svarade jag och satte mig på badkarskanten.
-What are you doing?
-Nothing special, drying my hair with Gabbi. What about you?
-Not much. Do you have any plans for tonight?
Jag tittade frågande på Gabriella som bet lite på sin vänstra pekfinger-nagel.
-Wait a second, sa jag till Harry och tryckte mobilen mot axeln.
-Har vi några planer ikväll? frågade jag henne.
Hon skakade på huvudet.
-No we haven't.
-Okay... Can you and Gabriella come over to our place? Around... a quarter to five?
-Yeah... of course.
-Good! Tell Gabriella that she can't text Liam, okay?
-Okay..
-Alright, see you soon babe. Bye, love you!
-Love you too.
Jag la ifrån mig mobilen på handfatet och tittade på Gabriella, försökte dölja ett léende. Antog att jag såg dum ut.
-Vad är det? frågade hon och log hon också.
-Vi har bråttom, vi ska vara på deras hotell kvart i 5!
Hon vevade som en flaxande fågel med armarna och sprang sedan iväg för att antagligen hämta mobilen.
-Harry sa att du inte fick smsa Liam förresten! ropade jag efter henne.
-Varför?
-Han sa inte det, men det är väl bäst att du inte gör det om han sa det!
Jag hörde hur hon drog ur mobilen ur telefonladdaren och kom snabbt gående mot badrummet igen. Hon lutade sig mot dörrkarmen och pustade ut.
-Ja ska vi inte åka då?! frågade hon och halvskrattade.
-Eh... Jo visst! svarade jag och reste mig upp och låtsades som ingenting.
Hon vände sig om och gick före mig, jag släckte lyset på badrummet och gick efter med fjärilar i magen. Vi gick ut i hallen och satte på oss våra ytterkläder i lugn och ro, under tystnad.
-Mamma, har du lust att köra mig och Vilma in till centrum? ropade hon till sin mamma som stod och bakade bullar i köket, som vanligt.
-Nej jag har inte tid nu älskling! Men pappa kan säkert, han är ute i garaget. Hör med honom!
Hon himlade med ögonen och slängde en blick på mig. Hon tryckte ner dörrhandtaget och vi gick ut, hon hade mig hack i häl. Vi kunde höra hur hennes pappa väsnades från garaget på långt håll. Garaget var som hans andra hem, ibland stannade han därute hela dagarna och trixade med bilen eller så satt han bara där och såg knepig ut. Det hände ibland att Gabriella's mamma fick komma ut med mat till honom hade Gabbi berättat för mig.
-Pappa kan du skjutsa oss? frågade hon och vi klev in genom garagedörren.
-Ja självklart, vart ska ni? frågade han tillbaka.
Han la ifrån sig glasögonen, reste på sig och sträckte på ryggen.
-Centrum, vi ska träffa killarna ikväll.
Han nickade förstående och vi gick direkt ut till bilen, satte oss och körde iväg. Jag tittade nervöst på klockan som prydde min vänstra handled, började trumma lite med fingrarna på bilrutan. Bad till Gud om att det inte märktes på mig att jag var nervös.
-Är du nervös Vilma?
Jag vände blicken blixtfort mot Gabriella som log retsamt mot mig. Hon hade läst mina tankar... igen.
-Va? Nej det är jag inte...
Jag försökte låtsas som ingenting, vände bort blicken utåt igen. Men hennes blick fortsatte irritera mig. Jag vände tillbaka blicken mot henne, möttes av hennes skarpa ögon och det där sjukt irriterande retsamma....söta léendet. Jag kunde inte hålla mig för skratt.
-Ja okej jag är nervös, vadå då!? skrattade jag och knuffade till henne på axeln.
Hon skrattade bara och skakade på huvudet. Sa ingenting. Hennes ögon lyste av glädje och de strålade mer än alla stjärnor på himlen.
-Ja då var vi framme mina damer! hojtade plötsligt hennes pappa med sin chaufför röst.
Jag tittade snabbt ut för att se vart han hade släppt av oss. Alldeles utanför deras hotell.
-Hur visste du att de bodde här!? frågade Gabriella häpet.
-Gabriella, grabbarna är med i varenda nyhetssändning och i varenda tidning. Hur skulle jag inte kunna veta att de bodde här?
-Du är ju knäpp.
-Hör av er när ni rör er hemåt sedan!
Vi smällde igen dörrarna efter oss och bilen som vi några sekunder innan hade suttit i, körde iväg och syntes snart inte mer. Jag drog ett djupt andetag och pustade högt ut. Tittade på Gabbi som granskade hotellet uppifrån och ner.
-Ja, nu är vi här, sa hon och la en arm om mig.
Vi fnissade lågt för oss själva och gick in genom entrén. Ingen av oss hade en susning om vad vi skulle få vara med och göra alldeles strax. Vi möttes av tre, ivriga killar som kom springande mot oss. En av dom var min. Harry. Min Harry.
-Hello girls! ropade alla tre i kör och drog in oss i en härlig gruppkram.
Jag fick en kyss i pannan av Harry som stod framför mig. Jag fnissade och kände hur mina kinder började hetta. De drog med oss till ett litet rum med ett rund bord. Sex stolar. Prydligt dukat, och det var ännu mer perfekt än den första dejten som jag och Gabriella hade haft med dom för snart två veckor sedan.
-Wow, fick jag ur mig.
Vi slog oss ner på varsin stol och Niall tog ett djupt andetag och började sedan prata.
-Okay, so here's the plan....
Gabriella's perspektiv
-That's phenomenal! utropade Vilma.
Vi reste oss upp från stolarna och gick iväg, vart visste jag inte. Men jag skulle väl snart få veta. Jag tittade på Vilma och Harry som stod och höll om varandra, var allmänt gulliga. Jag saknade Liam. Saknade att ha honom i mina armar, saknade hans ruffsiga hår, saknade hans doft... Allting. Vi stannade framför en hiss.
-Gabbi, you can text Liam now. Tell him that you're waiting in the entrence, sa Harry.
Han log ett gåtfullt léende, men brydde mig inte om det så mycket. Var bara glad att jag äntligen fick höra av mig till honom.
'Hi babe. I'm waiting in the entrence, come when you're ready. Love you.'
Jag skickade iväg det. Zayn och Niall försökte dölja sina skratt bakom bredvid mig och de gav ifrån sig gisliknande ljud istället. Jag fnissade och höll handen för munnen för att inte smittas av de två skratt maskinerna, samtidigt som jag väntade på svar från Liam.
-Be prepared, I think I heard the elevator! väste Harry till oss.
Vi tystade våra skratt och stod framför hissen. Den gav ifrån sig ett plingande ljud och dörrarna öppnades. Jag blev glad av vad jag såg. Liam, färdigfixad iklädd i jeans och en t-shirt. Han tog ett enda stort steg mot mig och lyfte upp mig, rakt upp i luften. Kramade mig hårt och borrade in sitt huvud tätt intill min hals.
-Suuurprise! ropade de andra fyra och klappade med händerna.
Han satte ner mig och tittade mig rakt i ögonen, sedan på det andra.
-Yeah, this was really a surprise, svarade han och log tacksamt mot dom.
-The best surprise ever, viskade han i mitt öra och kysste mig sedan på kinden.
En rysning klättrade längs med ryggraden och gjorde så att jag fick gåshus. Liam's röst, så nära.
Vi gick in till bordet som vi suttit vid bara några minuter innan, slog oss ner. En kypare från resturangen kom och frågade vad vi ville ha att äta. Vi tittade igenom menyn lite fort och kyparen skrev ner det vi ville ha, försvann sedan in genom ett par svängdörrar. Det här visste jag inte om, jag gled med blicken åt Niall's håll och han såg nöjd ut. Antagligen var det han som kommit på det här med kypare och mat från hotellresturangen.. Den blonda, gulliga krabaten. Jag sökte efter Liam's hand under bordet och placerade mina fingrar mellan hans när jag äntligen hittade den. Han tittade på mig med en varm blick, flyttade stolen lite närmare mig och pussade mig på näsan. Jag fnissade tyst. Jag hörde hur Zayn suckade framför mig där han satt.
-What is it bad boy? frågade jag.
Han drog ett léende på läpparna. Han satte två fingrar för munnen, granskade sedan mig och Liam.
-You can't keep your hands off each other right?
-Of course we can!
Han fnyste och tittade ut över resturangsborden, försökte hitta någonting att fästa blicken på.
-Have you ever been in love Zayn?
Jag tittade på honom med den där irriterande blicken som jag vet att Vilma avskydde. Han stelnade till, såg mig rakt i ögonen.
-Believe me, I have.
Det var någonting med den blicken.. Någonting som jag inte kunde sätta fingret på. Den var full med frågor, och det kändes fel att jag inte hade svar på dom. 'Believe me, I have.' Hade han varit kär, eller var han kanske kär just nu? Jag hoppades att jag inte hade sårat honom,det var det sista jag ville.
Liam's perspektiv
Gabriella kramade min hand hårt, jag tittade direkt på henne och log.
-Hey there, sa jag.
Jag skulle precis böja mig fram och kyssa henne när maten plötsligt en arm hindrade min väg mot hennes läppar. Servitrisen placerade maten framför mig och jag skrattade lågt, såg att Gabriella också gjorde det. Hon hade verkligen kommit vid precis rätt tillfälle med armen. Jag släppte Gabriella's hand och grabbade tag i besticken som glänste så kristallklart att jag kunde spegla mig själv i dom.
-Bon appétit! hojtade Niall och högg snabbt in.
Jag var också utsvulten, så jag började äta rätt fort jag också. Vi pratade om allt möjligt under tiden, skrattade och bara hade en bra stund tillsammans. Det kändes tomt utan Louis och Charlotta, men dom hade det väl också bra. Förhoppningsvis. Jag mötte Zayn's blick och det slog mig snabbt att någonting var fel. Hans ögon var tomma på ord, hela han var...förändrad. Det kändes så iallafall. Han skrattade till då och då, hängde med i våra samtal, men han sa inte så mycket själv. Jag visste ju att han var blyg, självklart var det anledningen. Vad hade han att vara nere för? Han var ju den mest bekymmerlösa personen i världen.
Charlotta's perspektiv
Jag stod kvar med pappa vid bilen en stund, såg hur Louis gick tillsammans med min mamma uppför trapporna. Han höll i henne som om hon var en dyrbar diamant.
-Han är en bra grabb, Lotta.
Pappa log mot mig och började sedan gå uppför trapporna han också. Han hade rätt, han var verkligen en bra grabb. Den bästa, om man skulle uttrycka sig korrekt. Jag gick efter dom, pappa drog upp nyckeln ur byxfickan och låste upp dörren. Vi klädde av oss skorna och Louis hjälpte mamma att slå sig ner i soffan i vårt vardagsrum. Jag slog mig ner i en fåtölj framför dom.
-Do you have anything to eat or drink, ma'am?
Louis tittade frågande på mamma som skrattade lågt.
-Coffee and a bun that's out in the kitchen, please, svarade hon.
Louis var iväg fort och vi hörde hur han öppnade och stängde lite här och var. Det var tyst i några minuter och jag granskade mamma som satt tillbakalutad med ett bandage runt huvudet.
-Gör det ont? frågade jag.
Dum fråga Charlotta, väldigt dum fråga. Jag ångrade mig fort och bet mig i läppen. Mamma tittade på mig och log snett, nickade sedan. Det blev tyst igen. Jag hade ingenting att säga, var fortfarande rätt skakis efter dagens händelse. Men mamma var ju vid liv, och det var ju det enda viktiga iallafall.
-Har du funderat på att välja honom till din för evigt? frågade hon plötsligt.
-Vad menar du?
-Ja du vet... till din man?
En glad men konstig känsla for genom magen och avslöjade sig på mina läppar som log stort.
-Mamma jag är för ung!
-Vad spelar det för roll! Ni är som gjorda för varandra!
Hon gav mig en menande blick och jag fnyste bara åt henne, skakade på huvudet och försökte vika undan för hennes blickar. Louis kom snart tillbaka med kaffe och fem stycken bullar.
-Five is better than one, förklarade han.
Mamma smuttade på sitt kaffe och vi satt kvar där med henne, pratade om allting. Om olyckan, om livet, om hur det såg ut just nu, om allt. Louis lyssnade med tålamod och försökte verka intresserad av det hon sa, jag visste att han inte var det. Det syntes. Jag var den som brydde mig om minsta lilla grej, var intresserad. Men till och med jag brydde mig inte just nu faktiskt. Klockan sprang iväg och när jag tittade på klockan skulle den snart slå tio över sju.
-You don't have to sit here and talk to me, go and have fun you two instead, sa mamma till slut.
Jag hade längtat länge efter just den meningen. Jag hade suttit här och bara längtat efter att få tillbringa tid med Louis. Ensam. Äntligen fick jag lov till att göra det! Jag nickade tackande till mamma och vi reste oss upp, Lou slängde en filt över mamma som precis hade lagt sig ner i soffan för att vila sig lite. Han skrattade lågt sitt underbara skratt som gjorde att jag föll för honom på nytt varenda gång. Vi gick ut på altanen som jag tidigare hade suttit på i lugn och ro, vi gick ner på gräset och solens strålar värmde baksidan fortfarande. Vattnet från en bäck hördes lite längre bort och fåglarna kvittrade glatt... Det var en vacker dag, verkligen. Louis la sina händer på min midja bakom mig och kramade om mig....trodde jag. Han drog ner mig på gräsmattan och la sig snabbt över mig. Han drog fingrarna genom mitt hår och började kyssa mig överallt i ansiktet. Jag fnissade och han kysste mig hårt på läpparna. Stunden jag hade längtat efter i mer än 24 timmar, mer än ett dygn.
Louis' perspektiv
Mobilen ringde, inte nu. Inte nu, bönade jag inuti huvudet. Inte nu när jag fått spendera några timmar själv med Charlotta här ute, skrattat med henne och bara visat att hon är hela min värld. Jag kunde inte lämna henne nu, det var omöjligt. Jag drog upp mobilen ur fickan och suckade.
-Hello? svarade jag och ruffsade runt i håret lite.
-Hi Lou, i'm here now. Are you coming out? svarade Paul.
-I prefer to stay here..
-But you're not. We have work tomorrow, come out now.
Hans röst var mycket strängare nu. Jag la på och tryckte ner mobilen i fickan igen, la mig tillrätta bredvid Charlotta igen på gräset.
-Paul?
Jag nickade. Hon såg besviken ut.. Timmarna hade gått fort hos henne. Jag föredrog att stanna här. Men jag kunde inte. Jag kunde inte stanna hos henne när jag som mest ville det. Typiskt.
-I want to stay babe, but I can't.
Hon nickade och jag visste att hon förstod. Vi skulle inte vara ifrån varandra resten av livet, även om det kändes så nu. Så kändes det varenda gång vi var med varandra.
-I gotta go, sa jag och reste mig upp.
Jag tog tag i hennes händer och hjälpte henne upp på benen, vi gick hand i hand uppför trappan till altanen, sedan in i huset igen. Jag såg att hennes mamma hade somnat i soffan, skönt för henne. Hon behövde verkligen vila. Vi tassade ut i hallen, jag slog mig ner på hallbyrån och knöt på mig skorna så sakta jag bara kunde, försökte dra ut på tiden. Det hade inte gått så bra som jag trott. Jag reste mig upp igen, såg på Charlotta. Hon hade rödkantade ögon och tittade på mig med en vilsen blick.
-Don't be sad sweetheart.
Jag drog mig intill henne i en varm kram.
-I'm not, just tired.
Jag placerade mina händer i hennes nacke och kysste henne.
-Go to sleep, I'll text you tomorrow morning.
Jag tittade henne i ögonen, märkte nu att hon hade rätt. Hon var trött, inte ledsen. Mitt misstag.
-I love you, viskade hon och kramade mig hårt för andra gången.
-I love you too.
Jag kysste henne hejdå en sista gång och klev ut genom dörren, släpade fötterna nerför trappan och precis som Paul hade sagt stog han där med bilen som han lämnat av mig med för några timmar sedan. Jag satte mig i framsätet, stängde dörren efter mig och lutade mig tillbaka. Bilen började rulla.
-You love her right? frågade han plötsligt.
-I love her more than I love life.
Han log och klappade mig på axeln.
-I'm glad you're happy.
Harry's perspektiv
Tiden hade gått fort, en helt underbar kväll hade det varit. Efter middagen hade vi gått upp till Niall's rum, tittat på några filmer. När vi var som mest avslappnade kom plötsligt en av våra säkerhetsvakter in i rummet. Vi tittade underligt på honom, undrade vad han ville oss såhär dags.
-It's late, and you will be working in the studio early tomorrow. I drive the girls home, come down when you're ready.
Han försvann ut igen, stängde dörren efter sig. Jag kramade om Vilma.
-I don't want you to leave.
Hon kramade mig bara hårdare, och reste sig snart upp tillsammans med Gabriella.
-Do you follow us out? frågade Gabriella och tittade på mig och Liam.
-Of course, but I don't think those two will do it..
Jag nickade bort mot Niall och Zayn som somnat tillsammans i sängen. Vi skrattade lågt och började gå ut mot hallen, tjejerna tog på sig skorna och vi hjälpte dom på med jackorna. Jag och Liam struntade i både skor och jackor, vi skulle ju inte gå ut någonstans så det behövdes ju inte. Vi valde trapporna ner för att det skulle ta lite längre tid, pratade inte så mycket. Helt plötsligt var vi nere i entrén igen, det hade gått fortare än vi trott.
-I'll call you tomorrow okay? Love you.
Jag kysste Vilma och tittade allvarligt in i hennes ögon. Hon nickade.
-Love you too.
Jag släppte taget om henne. Hon och Gabriella försvann ut till bilen, hoppade in och snart var dom borta. Jag suckade. Liam slängde sig över mig i en stor kram och dunkade vänskapligt till mig i ryggen.
-Thank you for the most amazing evening ever, sa han och vi började gå mot hissen.
-You deserved it.
Vi halvsprang in i hissen och tryckte in rätt våning. Dörrarna skulle precis slå igen när jag fick syn på en ganska lång gestalt som gled in genom dörrarna i entrén. Louis.
Jag stoppade dörrarna i sista sekund med foten och ropade på honom, han kom mot oss och gled snart in i hissen han med. Dörrarna stängdes.
-Where have you been? frågade jag.
-I've been with Charlotta.
Jag och Liam tittade underligt på honom.. Varför kom det så plötsligt förut och varför var det så bråttom iväg?
-Long story, förklarade han sig sedan. I'll tell you more tomorrow.
Vi pustade ut och hissdörrarna öppnades igen, vi klev ut i våran stora korridor.
-I'm so tired... gäspade jag och började leta fram nycklarna ur byxfixan.
-Me too... fortsatte Louis.
-See you tomorrow guys, hojtade jag innan jag gled in genom dörren.
-Yeah, see you tomorrow, svarade dom tillbaka.
Jag gick in och låste dörren efter mig, lutade mig mot väggen. Arbetet i studion imorgon skulle bli lättare än någonsin efter den här kvällen. Jag längtade redan tills nästa gång vi skulle ses, när det skulle bli visste jag inte. Men det fick inte dröja allt för länge. Jag ville ha Vilma hos mig nu. Så hon kunde värma mig under natten, så att jag kunde vakna med henne vid min sida. Det var den bästa känslan som fanns, det var jag säker på.
______________________________________________________________________________________
Romantik hej vilt... Men vad hände med Zayn nu då? Hoppas han inte blev sårad eller något liknande stackaren... Vad tror ni?
Har hållt på med detta kapitlet i TIMMAR nu, det blev långt som in i sjutton och ni som orkade läsa allt borde få nobel-pris. Kommentera iallafall, skulle vilja ha maaaaassvis med kommentarer efter att jag jobbat så hårt med detta kapitlet!♥
Sorry..
Jag har blivit ännu sjukare, dröjer ut med ett nytt kapitel tills imorgon. Eller kanske tills på måndag kväll... Förlåt för att det kan dröja en stund innan ett nytt kommer. Don't hate me for that! Godnatt♥
Kapitel 40. | Surprise.
Vi åkte iväg och jag vände mig bakåt och såg hur killarna stirrade efter oss med oroliga blickar. Brydde mig inte så mycket. Allt jag ville var att komma hem till Charlotta nu. Slänga armarna om henne, dra in doften av hennes hår, bara vara med henne. Jag antog att hon behövde det nu.
_______________________________________________________________________________
Liam's perspektiv
Jag slängde mig i sängen direkt när jag kommit innanför dörren till mitt hotell. Var utmattad och dog snart av saknad efter Gabriella, trots att det var ungefär ett dygn senast vi sågs. Jag låg kvar i sängen en stund, slöt ögonen och bara slappnade av. Bestämde mig sedan för att ta en dusch. Jag tog med mig mobilen in på badrummet, klädde av mig alla kläder och stallde mig i duschen. Det heta vattnet strilade nerför min kropp och jag skakade på håret, så som jag alltid gjorde i duschen. Håret blev ju inte precis torrt av att jag skakade på det, det gjorde ingen nytta när jag fortfarande stod i duschen. Men det var någonting jag hade fått för mig att jag skulle göra, och det var min grej liksom. Så varför inte? Jag tryckte ut det sista ur en flaska som bestod av en så väldoftande tvål. Tror att den hette AXE eller liknande... Jag smorde in min kropp så att löddret låg tätt ovanpå min hud, började nynna lite på What makes you beautiful. Nynnandet ledde till att jag snart stog och sjöng. Högt och ljudligt. Jag sköljde sedan av mig allting. Jag skruvade av duschen och sköt undan duschdrapperiet, sträckte mig efter handduken som hängde prydligt upphängd på väggen. Fortsatte sjunga slutet på låten. Jag skakade på håret igen och virade handduken om mina höfter, klev ut i duschen och stallde mig framför spegeln som hade dimmat igen. Jag ritade ett hjärta med pekfingret, skrev ett G inuti. Jag log nöjt för mig själv. Gabriella mitt hjärta. Plötsligt började mobilen ringa och en irriterande signal ekade i badrummet. Jag grabbade surt tag i tankestöraren och svarade.
-Yeah it's Liam? svarade jag irriterat.
-Hello sweetie, you sing really good while you shower, hörde jag Zayn's röst svara.
Jag kände i hela kroppen hur Zayn log, och jag kunde inte vara arg längre. Jag slappnade av och lät axlarna sjunka neråt.
-How do you know? frågade jag och låste upp badrumsdörren och klev ut.
-I went in to your room, but noticed that you were in the shower. Did not want to upset you so I'm calling instead. We should eat down here in the restaurant in about 20 minutes, are you ready in 20 minutes?
Jag kliade mig i huvudet och funderade, med mig lite i läppen.
-Yes, I'm coming soon, svarade jag sedan osäkert.
-Alright, see you soon then.
Jag tryckte på 'end call' med pekfingret och gick in i mitt rum, slängde mobilen på sängen och skakade på håret igen. Slängde en blick på klockan ovanför sängen och insåg att klockan faktiskt hade tickat på ganska ordentligt. Fem över fem. Hade vi verkligen varit på signeringen så länge? Jag gick fram till min garderob, plockade fram ett par gråa jeans och en svart t-shirt. Jag skulle ju bara på middag med mina grabbar trots allt, alla utom Louis. Just det, Boo Bear... Han hade åkt någonstans, vart visste vi inte. Han hade inte sagt någonting till oss, bara slängt sig in i bilen igen och åkt iväg. Men jag antog att han hade åkt för att vara med Char som jag nu börjat kalla henne. Han hade ju pratat om henne hela dagen trots allt. Jag drog upp jeansen och krånglade på mig t-shirten. Håret var snart torrt efter duschen efter alla skakningar jag gjort, men rakt var det inte. Lockigare än Harry's, och det var svårt att få. Jag plockade fram plattången som låg i byrån och gick vidare in mot badrummet igen, tryckte in sladden i eluttaget och tryckte på några knappar som fick igång den. Den värmdes snabbt upp. Jag tittade upp i spegeln igen och streck från mitt finger fanns fortfarande kvar i spegeln, hjärtat och G:et syntes fortfarande tydligt. Jag tog tag i plattången som nu var kokande varm, drog några snabba drag med den genom håret och skakade det ännu en gång åt sidan. Jag granskade mig själv i spegeln och var nöjd med det jag såg. Nyduschad och fräsch, doftade ljuvligt efter den där underbara tvålen. Jag letade fram min favoritparfym i skåpet bakom mig och sprutade den lätt på mig. Diesel, Only the brave. Världens mest väldoftande parfym om man ville ha min åsikt. Min mobil plingade från sovrummet, jag ryckte lätt till och gled ut ur badrummet, släckte lampan och släpade fötterna efter mig mot sovrummet. Ännu en gång. Jag sträckte mig efter mobilen som jag kastat mitt på sängen och låste upp den. Jag var lugn först och noterade att jag fått sms från Gabriella. Det pirrade till i kroppen. Jag läste början av smset lugnt och noggrant. Mitt under smset slogs mina ögon upp, stora som pingisbollar, och jag slutade läsa helt. Jag la snabbt ner mobilen i byxfickan, halvsprang ut i hallen, tryckte på mig mina skor slarvigt och ryckte upp dörren. Låste efter mig och sprang mot hissen som skulle ta mig ner till den nedersta våningen. Hjärtat bankade hårt innanför min bröstkorg och jag kände hur jag skakade i hela kroppen. Jag kunde inte fatta vad det var jag precis hade läst.
Louis' perspektiv
Jag kunde inte sitta still. Knäckte fingrarna som gjorde så otroligt ont, bet på naglarna, rullade tummarna... Gjorde allt som fick mig att göra någonting. Försökte tänka på annat. Vi svängde snart in på grusvägen jag åkt på ett dygn innan, jag skymtade Charlotta's hus längre fram och solen sken så vackert på deras framsida. Det hade kunnat vara en fin stund om det inte berodde på vad jag precis läst. Charlotta's mamma hade ramlat och skadat sig.. Jag visste inte hur illa det var. Det kanske inte var så illa som jag trodde, men jag var tvungen att försäkra mig om att det var okej med dom allihop. Har alltid varit personen som måste se till att allt och alla har det bra. Vi stannade precis bredvid trappan och jag klev ur bilen.
-Wait, when should I pick you up? frågade Paul och tittade på mig med en mjuk blick.
-10?
-Okay we say 10 o'clock then. I'll call you.
Jag sköt igen dörren och Paul åkte lugnt och fint iväg igen. Jag förstod inte hur han kunde ta det lugnt just nu, han borde vara orolig. Jag sprang uppför trappan och ringde på dörren. Ingen öppnade. Jag ringde på en gång till och stampade otåligt med fötterna. Jag antog att ingen var hemma, jag fick helt enkelt sitta och vänta tills dom kom hem. Det kunde inte dröja så länge till. Jag slog mig ner på det första trappsteget och såg ut över deras stora marker. Blommor överallt, ett stall syntes lite längre bort. Vinden fick trädtopparna att vifta på sig som hundsvansar. Jag skrattade för mig själv. Hundsvansar? Var det det bästa jag kunde komma på? Jag drog fingrarna genom luggen och suckade. Jag kanske inte behövde vara så orolig trots allt. Jag lutade mig tillbaka och slöt ögonen, njöt av dagens sista solstrålar. Svenska solstrålar. Jag vet inte hur länge det tog förrän jag hörde en bil rulla på gruset lite längre ifrån. Jag öppnade ögonen och gjorde klart för mig själv att det var Charlotta's bil som kom emot mig. Äntligen. Jag reste på mig och gick lugnt nerför trapporna, hann precis nerför allihop när bilen stannade exakt där Paul hade släppt av mig. Charlotta klev ur och såg chockat på mig. Jag la mina armar om henne och kramade henne hårt, drog snabbt in doften av hennes hår.
-What are you doing here? frågade hon och såg mig rakt in i ögonen.
Hennes bruna ögon borrade in sig i mina, fick mig att le stort. Kanske fånigt också.
-I wanted to see if everything was okay, with your mum and everything, svarade jag och kysste henne fort i pannan. Where is she?
Charlotta nickade åt sidan och jag vände blicken åt höger håll. Hennes mamma kom försiktigt gåendes med Charlotta's pappa som stöd. Jag gick fram till dom.
-Let me help you, sa jag och tog tag i hennes arm.
-Thank you Louis, but you don't..
-I want to help you Mrs. Persson.
Jag höll kvar i hennes arm och hennes pappa släppte. Vi gick uppför trappan försiktigt.
-So what have you been doing? frågade jag för att avbryta tystnaden.
'Dum fråga Louis', tänkte jag för mig själv. Du borde träna på att vara tyst istället.
-I slipped and hit my head on the table edge...
-That was unnecessary.
Hon skrattade lågt och nickade instämmande.
-Yeah, it really was.
Harry's perspektiv
Här stod jag med två av mina bästa vänner, Liam och Niall. Vi hade precis ringt till Liam och bett honom komma ner och äta middag med oss. Men vad han inte visste var att vi hade en stor överraskning till honom, jag hade redan fått min, och hela min kropp var pirrig efter den. Liam hade inte en aning om vad han skulle få se när han kom ut ur hissen, jag antog att han skyndade sig ännu mer när han fått smset. Det skulle bli så kul att se hans min, och att få skratta och applådera högt med de andra. Det här skulle bli en bra kväll. Inte så lång dock, eftersom en lång jobbdag väntade imorgon också. Men vi fick ta vara på de timmarna vi fick över. Det var absolut värt det, trots att man var tröttare än någonsin morgonen efteråt.
________________________________________________________________________
Åååh vad är överraskningen tror ni!? Och förresten, är inte Louis VÄRLDENS bästa pojkvän? En riktig gentleman.
Hoppas ni gillade kapitlet, kommentera för fulla muggar. Skrev bara från killarnas perspektiv den här gången märkte jag, men ett ännu längre kapitel kommer jag förmodligen slänga upp imorgon så håll utkik! ♥
Kapitel 39. | Hospital.
Plötsligt hördes det en hög och otäck smäll inifrån. Jag flög upp ur stolen och andades snabbt och kort. Jag hörde mamma kvida inifrån. Högt och tydligt, och det lät inte bra. Inte bra alls.
________________________________________________________________________________________
Harry's perspektiv
Jag tryckte ner mobilen efter att Vilma plötsligt sagt att hon var tvungen att lägga på när vi var mitt uppe i en konversation. Jag satte mig på sängkanten och tänkte igenom vad hon hade sagt... Så farligt kunde det väl inte vara? Vilma överreagerade bara. Allt skulle bli bra. Min hotelldörr slogs upp och avbröt mina tankar. In i rummet stormade mina fyra bästa vänner med Louis i täten. Niall och Liam tog ett fast tag i mina ben, Louis och Zayn i mina armar.
-One, two, three! räknade de och lyfte upp mig på tre.
De bärde mig ut i hotell korridoren och låste dörren efter oss. De sprang vidare med mig i luften in i hissen och tryckte på 1:an. Dörrarna gled långsamt igen.
-What are you guys doing with me!? frågade jag och tittade förskräckt upp på dom.
-Schhh...
Louis höll pekfingret över munnen och såg hundra procent allvarlig ut. Niall brast ut i skratt och smittade snabbt av sig på oss andra. Alla förutom Louis, som fortfarande stod där och var allvarligare än någonsin. Ett snabbt 'pling' hördes och dörrarna gled upp igen. Killarna sprang ut med mig, ner för en liten trappa och mot de stora dörrarna. Dörrvakterna öppnade de för oss och vi sprang vidare ut på trottoaren och mot en av våra stora,svarta bilar. Paul sköt upp dörren för oss och jag kastades in i sätet och killarna hoppade in efter mig och drog igen dörren.
-Sometimes it's hard to be your friend! flåsade Zayn och lutade sig tillbaka i sätet.
-What do you mean?
-Harry, you can't even walk by yourself, sa Liam.
-But I..
-No Harry. Just admit that you can't walk by yourself.
Jag satte mig upp och tittade hotfullt på Louis som satt bredvid mig med ett hånflin. Jag slog honom lätt på kinden.
-Guys, you're the wierdest persons I've ever met. But I still love you.
-Aaaaw Hazza!
Killarna slängde sig över mig och kramade mig hårt. Så hårt att jag funderade på om jag skulle vara platt som en dörrmatta efteråt. De skrattade åt mitt ihoptryckta ansikte och släppte mig sedan, lät mig vara.
-I'm in a really great mood today.. sa Louis plötsligt och log nöjt.
-Louis, you're always in a great mood, svarade Liam snabbt.
-Yeah yeah, whatever..
Vi lutade oss tillbaka i sätena och åkte under tystnad mot signeringen. Höga byggnader reste sig på båda sidorna om bilen och det var redan ganska mycket folk ute. Snart visste jag att vi var nära signeringen när ungdomar började flockas på trottoarkanten och vinkade mot bilen. Jag såg mycket vackra tjejer, men ingen så vacker som min egna. Vilma. Skriken blev allt högre ju närmare signeringen vi kom och folkmassorna blev större. Den här signeringen skulle ta så lång tid. Men det var det minsta vi kunde göra för fansen, som faktiskt utvecklat oss till de vi är idag. Hur skulle jag någonsin kunna tacka dom tillräckligt?
Charlotta's perspektiv
Jag klev försiktigt in genom dörren.
-Mamma..? ropade jag lågt.
Inget svar tillbaka.
-Mamma..?! ropade jag ännu en gång, lite högre.
Jag fortsatte att titta mig omkring samtidigt som jag gick, fortfarande inget svar.
Jag kom in i köket och hittade henne liggandes på golvet med en bunke och en slev bredvid. Hon kved tyst för sig själv och höll sig om bakre delen av huvudet.
-Mamma vad har hänt!? utbrast jag och sprang fram till henne.
Jag slängde mig ner på knä och försökte prata med henne.
-Jag halkade och... fick hon fram och svalde försiktigt en klump i halsen.
Hon nickade upp mot den vassa bordskanten och jag insåg fort att hon hade slagit i huvudet kraftigt.
Hon tog bort handen från bakhuvudet och fingrarna var täckta av mörkrött blod.
-Mamma ligg stilla, jag ringer efter en ambulans! sa jag högt till henne och reste mig upp.
Jag tog tag om en liten handduk som hängde på väggen och la den under hennes huvud.
-Håll den där och försök trycka huvudet så hårt du kan mot den.
Jag virrade omkring i huset och letade efter hemtelefonen, hittade den snart och slog in 112. Jag förklarade för dom vad som hade hänt och dom försökte hålla mig lugn och sa till mig att jag skulle hålla min mamma lugn också. De skulle skicka en ambulans direkt. Jag la på luren och gick tillbaka in där mamma låg, hon kved tyst för sig själv och en tår lämnade min ögonvrå. Jag torkade snabbt bort den. Hon skulle inte få se mig gråta av oro, speciellt inte nu. Det var inte rätt läge. Jag hukade mig bredvid henne.
-Känns det bättre? frågade jag och tog tag i hennes hand.
-Det gör ont, svarade hon.
Hon försökte forma läpparna till ett léende men misslyckades. Jag satt och höll hennes hand, pratade lugnt med henne. Det tog inte lång stund innan jag hörde ambulans sirener och snart klev det in två ambulansmän i huset. De lyfte upp mamma på en bår och bad mig följa med i bilen. Jag gick chockat efter, tittade på mamma som låg blixtstilla på båren och hade slutna ögon. Jag låste dörren efter mig och gick efter. Jag satte mig i ambulansen och de sköt in mamma. Ambulansen var snabbt iväg och under hela resan satt jag bara där, tittade på mannen som tog hand om alla sorters piller i en liten låda. Han tryckte i mamma smärtstillande. För bara någon halvtimma sedan hade jag suttit i solen på verandan och njutit av livet, allt hade varit frid och fröjd. Nu satt jag i en ambulans. Vilken vändning.
Jag satt i soffan i väntrummet, väntade på att de skulle komma ut och säga någonting till mig. Jag gick fram och tillbaka i korridorerna då och då, tog en kopp kaffe, köpte tuggummin för att ha någonting att göra. Plötsligt kom jag och tänka på Louis. Jag drog upp mobilen och började skriva ett nytt meddelande,skickade sedan iväg det. Det tog några timmar innan de kom ut med henne. Mamma hade krökt rygg och ett andage virat runt huvudet.
-10 stygn, sa hon och tittade trött på mig.
-Var glad för att du klarade dig utan större skador, svarade jag och gick fram till henne.
-Hon måste ta det lugnt, och se till så att golvet inte är halt, sa en av männen som gick bakom henne.
Han skrattade lågt och klappade vänligt till mamma på ryggen.
-Ta hand om dig nu och ring om det skulle uppstå några konsekvenser.
Mamma nickade och vi började gå utåt. Vi kom ut genom entrén och möttes av pappas oroliga blick.
-Lilla hjärtat vad har du haft för dig? utbrast han och sprang fram till mamma, kramade henne.
-Det tar vi sen, akta huvudet! sa hon och puttade undan honom lite.
-Ja ja, förlåt. Vi tar det senare då.
Vi satte oss i bilen och rullade iväg hemåt. Det skulle bli så skönt att komma hem efter att ha spenderat minst 5 timmar på det där förbaskade sjukhuset som luktade så himla vidrigt. Komma hem och känna doften av sitt eget ställe. Jag längtade tills jag fick slänga armarna om Lou igen.
Louis' perspektiv
Jag var just påväg att kliva ur bilen med grabbarna när jag fick ett sms. Jag slängde mig i bilen igen och ropade till Paul att vi var tvungna att åka hem till Charlotta. Nu. Direkt. Vi åkte iväg och jag vände mig bakåt och såg hur killarna stirrade efter oss med oroliga blickar. Brydde mig inte så mycket. Allt jag ville var att komma hem till Charlotta nu. Slänga armarna om henne, dra in doften av hennes hår, bara vara med henne. Jag antog att hon behövde det nu.
____________________________________________________________________________________
Hoppas det är bra med Charlotta's mamma eller hur!? Jag tycker att jag har lyckats bra med att klämma in lite mer grejer från Lou's och Charlotta's perspektiv. Tycker inte ni också det!?
Nu ska jag lägga mig och sova, det är sent och jag börjar bli sjuk.. Usch :( Hoppas ni gillade kapitlet!♥
Kapitel 38. | My best friend.
Hon såg på mig med en tom blick, tårarna fyllde ögonen och började sakta rinna längs med hennes kinder. Hon stod bara där, såg på mig. Jag svalde klumpen i halsen.
-Varför har du inte sagt något? snyftade hon och torkade bort en tår med pekfingret.
______________________________________________________________________________
Gabriella's perspektiv
Jag hade vaknat av att en dörr stängts, Vilma hade gått in på sitt rum. Jag hade legat kvar i några sekunder, men bestämt mig för att gå och säga god morgon till henne. Nu stod jag här och grät framför henne. Tårarna envisades med att fortsätta rinna nerför mina kinder trots att jag torkade bort dom gång på gång. Jag stod framför henne, väntade på att hon skulle säga någonting. Men hon satt bara kvar på sängkanten, tittade ner i marken, sa ingenting. Hon vände blicken uppåt mot mig och såg mig rakt in i ögonen.
-Jag ville inte säga någonting för jag trodde att du skulle bli arg, sa hon.
Jag såg hur hon svalde klumpen i halsen flera gånger och hon höll tillbaka tårarna.
-Jag vill inte förlora dig..
Jag slängde mina armar om henne och grät högt. Jag hörde hur hon inte kunde hålla tillbaka tårarna hon heller.
-Jag vill inte förlora dig heller Vilma.
Vi satt nere vid köksbordet med varsin kopp te. Vilma berättade för mig om hur hon kände, och vad hon tyckte.
-Jag tycker att vi börjar glida ifrån varandra... Jag vill inte att det ska ske. Vi har pojkvänner som är vänner med varandra, vi ska inte glida ifrån varandra pågrund av det. Vi måste försöka hålla ihop.
Jag nickade instämmande. Hon hade rätt. Vi hade faktiskt glidit isär en hel del på sistone, vi umgicks inte på det sättet som vi brukade. Jag bestämde mig snabbt för att göra allt jag kunde för att sätta min och hennes vänskap framför allt. Iallafall nästan. Vi drack upp våra koppar te under tystnad, det var spänt. Man kunde skära luften med en kniv vid det här laget.
-Jag måste hem och träffa mamma och pappa lite, kanske ta en dusch. Ska du med? frågade jag Vilma och tog en sista klunk av téet.
-Ja, visst! svarade hon och hela hennes ansikte sken upp.
Vi reste oss upp, lät kopparna stå kvar på bordet. Klockan på väggen visade nu 11:18. Vi gick upp för trappan och in på Vilmas rum. Jag lånade ett par shorts av Vilma och vi drog på oss varsitt linne. Mina kläder var skitiga efter gårdagen så jag la de i en påse. Vi bestämde oss för att strunta i att göra iordning oss.
-Du kan duscha och göra iordning dig hos mig, sa jag och log varmt mot Vilma.
-Tack.
Vi gick ner för trappan igen, tog på oss våra skor och steg ut genom dörren. En svalkande vind rufsade till mitt hår och en det doftade nyklippt gräs. Jag blev genast på bättre humör och insåg att det här skulle bli en bra dag. Jag la allt drama med Vilma bakom mig och levde i nuet. Vilma låste dörren efter oss och jag krokade arm med henne och så gick vi hem mot mig. Armkrok. Konversationerna flöt på bättre och vi pratade så som vi brukade. Fjantade oss, tramsade omkring där vi gick på trottoaren. Ja, jag hade verkligen världens bästa vän.
Charlotta's perspektiv
Jag hade somnat direkt när jag la mig ner natten innan. Nu satt jag ute på verandan i solen och drog in doften av sommar och nybakade bullar som mamma just hade kommit ut med till mig där jag satt i stolen. Min mobil plingade till innan jag ens hann låsa den. Jag suckade lyckligt och fnissade. Min älskade Louis.. Han var snabb på att svara på sms. Vi pratade om allt möjligt. Om hur mycket vi saknade och älskade varandra, vilket vackert väder det var, vad vi skulle hitta på när vi träffades... Ja, allt mellan himmel och jord. Jag älskade att smsa med honom, det var något speciellt med det sättet som han svarade på. Det gjorde mig pirrig i hela kroppen. Plötsligt kom ett mindre roligt sms.
'I have to go, Paul is shouting at me like an idiot.. I'll call you later my dear. Love you! xx'
Jag skrattade för mig själv och svarade.
'Hahah, I love you too sweetheart. x'
Jag la ifrån mig mobilen på bordet bredvid och grabbade tag om en bulle. Jag tog ett stort bett av den och lutade mig tillbaka och slöt ögonen, tuggade sakta och njöt av solens varma strålar. Plötsligt hördes det en hög och otäck smäll inifrån. Jag flög upp ur stolen och andades snabbt och kort. Jag hörde mamma kvida inifrån. Högt och tydligt, och det lät inte bra. Inte bra alls.
_____________________________________________________________________________
Kort och spännande! Ännu lite mer drama på gång. Vad hände med Charlotta's mamma tror ni?
Hoppas ni gillade detta kapitlet♥
Kapitel 37. | What have I done?
Jag lutade mig tillbaka i stolen och njöt av solens varma strålar som värmde min hud. Lät tankarna flyga iväg till Charlotta. Tänk om hon var här med mig nu. Åååh vad jag saknade min ängel!
___________________________________________________________________________________
Vilma's perspektiv
Jag vaknade upp med en klump i magen. Var det hunger, eller var det oro? Jag vred och vände på mig, hade ingen aning om vad som höll på att hända med mig. För några dagar sedan hade det känts som att alla pusselbitar fallit på plats. Nu kändes ingenting rätt längre. Eller jo, inför sig. Harry's och mitt förhållande var perfekt, han hade allt jag någonsin kunnat be om. Men vad var meningen med allting om man inte hade sin bästa vän vid sin sida? Jag kunde inte sluta tänka på det. Varför tog jag inte upp det igår? Ju längre jag väntade desto värre kunde det bli. Jag kanske var tvungen att låta det ligga vid sidan om lite, jag visste ju inte hur det skulle se ut om några dagar. Kanske var vi närmare än någonsin då? Jag var tvungen att prata med Harry, det var en sak som var säker. Jag började leta efter mobilen med mina händer och fann den snart under kudden. Jag låste upp den och klickade snabbt in på sms och letade fram min och Harry's konversation, påbörjade ett nytt meddelande.
'Good morning, I hope I'm not the one that wakes you up. I need to talk to you, it's important. Love you. x'
Det fick duga, inte så långt kanske och jag beskrev inte vad som var viktigt. Men det fick vänta tills vi pratade. Han skulle förstå och lyssna sådär bra som han alltid gjorde. Jag lugnade ner mig och klickade på 'skicka'. Klockan var snart halv 10. Gabriella låg och sov med tunga andetag, hon hade påsar under ögonen och det var nog första gången på väldigt länge som jag sätt henne så trött. Jag log för mig själv.
-Min allra käraste syster, viskade jag och la mig ordentligt igen.
Hon var en sån himla nära vän, en syster helt enkelt. Syster. Det vibrerade i mobilen och jag läste på displayen. Harry.
'Good morning babe, I'm awake. Early morning today.. I'll call you in five minutes, love you too. x'
Jag reste mig försiktigt upp och smög in i mitt rum, stängde dörren efter mig. Ville gärna prata med Harry själv utan att väcka Gabriella. Hon behövde sömn, det hade jag ju sätt för bara någon minut sedan. Det vibrerade ännu en gång till i mobilen, långa vibrationer. Jag läste Harry's namn på displayen och väntade några sekunder, ville inte svara för fort.
-Hello?
-Hi sweetheart, what's wrong?
Harry's varma röst, jag hade saknat den. Jag lugnade genast ner mig och satte mig på sängkanten.
-It's about Gabbi.. började jag.
Jag drog ett djupt andetag.
-It feels like we are slipping away from each other, I don't want that. I don't want to lose her, she's like a sister for me. I love her so much and I don't know what to do. She never talks to me anymore, it feels like Liam means more to her than I've ever did. I have to talk to her but I don't know what to say and I.. I can't live without her.
Jag pustade ut, jag hade sagt det. Det kändes som att en tung sten lättade från mitt bröst.
-I don't know what to say either. Why..
-Sch!
Jag hyssjade Harry, han hade inte pratat klart men jag tänkte inte på det just vid den sekunden. Fotsteg hördes utanför sovrumsdörren. Golvet knarrade.
-Call me later okay? viskade jag till Harry.
-Okay, I'm here for you babe. I love you, svarade han.
-I love you too.
Jag klickade på 'avsluta samtalet' och la mobilen på nattduksbordet. Tre knackningar på dörren och handtaget trycktes ner. Gabriella steg in, påsarna var fortfarande kvar under ögonen och hon såg på mig med tårar i ögonen. Tusen tankar virvlade omkring i huvudet på mig på bara några sekunder. Fan, fan, fan! Det som inte fick hända hade just hänt. Gabriella hade vaknat, hört mig prata i telefon, hört vad jag sagt. Hon såg på mig med en tom blick, tårarna fyllde ögonen och började sakta rinna längs med hennes kinder. Hon stod bara där, såg på mig. Jag svalde klumpen i halsen.
-Varför har du inte sagt något? snyftade hon och torkade bort en tår med pekfingret.
______________________________________________________________________________
Kort kapitel men sjukt mycket drama! Ska försöka att hitta en bubbla med tid imorgon för att skriva ett längre så att ni får en fortsättning på detta trubbel som Vilma hamnat i... Vad händer tror ni?
Nu ska jag sova, godnatt!♥
Kapitel 36. | It was only just a dream.
Jag blev varm i hela kroppen och blev fylld med energi, kände mig plötsligt piggare. Jag såg fram emot en kväll med killarna, det behövdes.Jag kände på mig att detta skulle bli en bra kväll. En bra kväll med mina bästa vänner på en sen lördags kväll, perfekt.
_______________________________________________________________________
Gabriella's perspektiv
Jag kände hur min nacke ömmade, kunde knappt röra den. Jag öppnade ögonen och insåg att jag låg i soffan ute i Vilma's vardagsrum. Tv:n var fortfarande påslagen efter filmen. Vi hade väl somnat till filmen som vanligt, och jag hade på något sätt lyckats ligga illa. Hur det hade gått till visste jag inte, Vilma's stora soffa var nog den mjukaste i hela Stockholm. Jag grabbade tag om tv dosan och tryckte på den röda knappen som jag antog skulle stänga av tv:n. Jag chansade, hade rätt. Tv:n slocknade och rummet blev återigen mörkt. Svaga strålar från morgonsolen lyste in genom fönstren. Jag vred och vände på nacken, försökte mjuka upp den. Nackspärren släppte lite efter ett tag och jag kunde äntligen röra på mig utan att det skulle göra ont i hela kroppen. Jag reste mig upp och gnuggade mig i ögonen. Nere vid mina fötter låg Vilma fortfarande och sov fridfullt och andades långsamma och tunga andetag. Jag drog ett trött léende på läpparna och la mig ner igen, kliade mig i hårbotten och slöt ögonen. Klockan kunde inte vara mycket. 5 kanske? Ingen bra tid att vakna. Jag reste mig upp ännu en gång, ryckte till mig en kudde och la den bakom huvudet. Jag suckade lågt för mig själv, mycket skönare. Nacken verkade trivas bättre i högre läge. Jag drog ner filten som hängde på soffkanten och rystade ut den över min kropp, vred på mig och slöt ögonen. Min kropp började sakta slappnas av och jag somnade om efter en stund, med Liam i mina tankar. Som vanligt.
Jag vaknade upp ännu en gång, inte av nackspärren den här gången. Mardröm. Jag var alldeles kallsvettig och insåg snart att jag faktiskt grät. Jag hulkade efter luft, mina andetag var snabba och desperata efter syre. Mina tårar slutade snart att rinna, kinderna var alldeles våta. Jag torkade bort det med filtens vänstra kant och lutade mitt ansikte i handflatorna. Jag hade drömt att Liam lämnade mig, föralltid. Vi kunde inte vara tillsammans längre fast vi ville, jobbet kom ivägen. Vi hade stått på flygplatsen, han hade kramat om mig. Hårt och länge. Vi kysstes för sista gången och han gick iväg med de andra, jag såg honom försvinna runt ett hörn, mot flygplanet. Jag hade stått och tittat på när flygplanet sakta började köra framåt, sedan lyft upp i luften. Att aldrig mer få ha honom nära mig, att aldrig mer få se hans varma léende, att aldrig mer få nudda hans mjuka läppar.. Tanken skrämde mig. Jag rös till i hela kroppen och drog fingrarna genom håret. Reste mig upp och gick ner till köket för att hämta ett glas vatten, kanske slänga lite kallt vatten i ansiktet också. Jag tassade nerför trappan med lätta steg och gick mot köket, öppnade skåpet där glasen stod och tog fram ett. Fyllde det med vatten. Medan jag drack slängde jag iväg en blick mot klockan som satt upphängd precis innan man gick ut. 06.32 visade den, var det verkligen så tidigt? Jag stallde in glaset i diskmaskinen och släpade sedan fötterna efter mig, vidare mot badrummet. Jag tände badrumslampan, granskade mig själv i spegeln. Rödgråtna ögon, ruffsigt hår, rosiga kinder. Det där var inte jag. Jag brukade inte se ut sådär, var inte den typen. Jag skruvade på kranen och ändrade till den kallaste temperaturen, tvättade mig länge. Lät det kalla vattnet slå emot mitt ansikte och jag kände hur lugnet sakta kom krypandes in i min kropp igen. Jag visste att mardrömmen inte skulle bli sann. Jobbet skulle aldrig komma ivägen för mitt och Liam's förhållande, aldrig någonsin. Jag torkade av mitt ansikte och tittade på mig själv i spegeln igen, möttes av en bättre spegelbild. Ögonen var piggare och kinderna var inte lika rosiga. Kände mig piggare inombords också men bestämde mig för att gå upp och försöka somna om igen, såhär tidigt kunde jag inte vakna. Vilma skulle ändå inte vakna förrän om flera timmar. Jag släckte lampan i badrummet och gick med tunga steg uppför trappan som nu tog en evighet att komma uppför. Vilma's huvud stack upp i soffan, hon låg fortfarande lika stilla och sov. Jag kröp ner under filten igen, rättade till kuddarna och la mig för att försöka sova, för andra gången. Hoppades på att jag skulle få slippa otrevliga mardrömmar den här gången.
Louis' perspektiv
Det var tidigt, klockan var runt 9 kanske. Det hade blivit en ganska sen kväll igår så jag var tröttare än någonsin när Paul kom in för att väcka mig. Jag och grabbarna hade tittat på film inne hos Harry, Love Actually hade det blivit. Harry's favoritfilm. Jag gäspade stort och la ansiktet i kudden igen, var så trött. Min saknad efter Charlotta var enorm och jag kunde knappt vänta tills jag skulle få ha henne i mina armar igen.
-Get up Lou! väste Paul strängt och drog mig i armen.
-Go away.. mumlade jag i kudden och suckade.
-Yes I will, but you need to get up first.
Jag reste mig upp, satte mig på sängkanten och gnuggade mig i ögonen. Gäspade stort.
-I'm up.
Jag hörde hur Paul skrattade svagt och han försvann snart ut ur rummet. Hörde hur dörren ute i hallen stängdes igen och det blev tyst i hela hotellrummet. Tystnad. En sådan underbar tystnad som man gärna låg och sov till en morgon som denna. Solen lyste in på mig genom persiennerna och vädret verkade bli varmt idag. Jag stallde mig upp och gick mot köket. Jag gjorde mig en kopp te och gjorde iordning en rejäl macka. Jag slog mig ner vid bordet och sneglade på tidningen som låg bredvid mig. Massor med konstiga ord och bokstäver. Jag slängde i mig frukosten och gick sedan vidare mot min garderob, letade fram en blårandig t-shirt och drog på mig ett par ljusa,korta chinos. Enkel klädsel idag. Jag drog mig vidare in mot badrummet, tog en liten klick wax i handflatan och kletade in det i håret. Jag virvlade omkring med händerna en stund och fick snart håret som jag ville. Mitt ansikte hade blivit mycket piggare och jag var på gott humör, som alltid. Jag gick in i mitt sovrum igen, grabbade tag om min mobil och gick ut mot balkongen. En stol som stod mitt i solen passade perfekt för mig just nu, där kunde jag sitta och koppla av. Jag slog mig ner och drog upp mobilen, bestämde mig för att skicka iväg ett god morgon-sms till Charlotta. Det var som en vardags rutin för mig, jag var tvungen att säga god morgon till henne. Annars kunde hela dagen bli förstörd. Eller, det kändes så iallafall.
'Good morning beautiful. I guess that you're still sleeping but I just wanted to say good morning to you. Text me when you're awake. I'm gonna answer as fast as I can, promise. Love you. Lou xx.
Jag lutade mig tillbaka i stolen och njöt av solens varma strålar som värmde min hud. Lät tankarna flyga iväg till Charlotta. Tänk om hon var här med mig nu. Åååh vad jag saknade min ängel!
___________________________________________________________________
Romantik och saknad.. Och Gabriella drömmer mardrömmar stackaren. Vi får hoppas att dom inte fortsätter eller hur? Hur kommer Lou hantera sin otroliga saknad efter Charlotta? Kommer han fortfarande vara på sitt gamla och roliga humör, eller kommer han förändras helt och hållet? Stay tuned!
Kommentarer uppskattas som alltid ♥
Kapitel 35. | Som en dröm.
Hon skruvade fotöljen mot håll, hennes blick var allvarlig. Kall. En orolig känsla började sakta växa sig fram i magen på mig. Det här kändes inte bra. Inte bra alls.
_______________________________________________________________________________
Vilma's perspektiv
Jag kunde inte titta henne i ögonen, stirrade bara ner i marken med en tom blick. Hade jag kanske börjat ett bråk nu? Eller hade jag fört oss samman helt igen? Tusen tankar for igenom mitt huvud på bara några sekunder. Jag försökte flera gånger att börja förklara, men fick inte fram ett ljud.
-Jo, alltså...
Hon tittade nervöst på mig, väntade väl på att få höra vad det var jag hade att säga. Hennes ögon tittade djupt in i mina, gjorde så att jag backade tillbaka. Förlorade allt mod.
-Jo alltså jag undrade bara hur det känns mellan dig och Liam, är allt bra? sa jag sedan.
Jag fegade ur, som vanligt. Typiskt mig att styra bort ifrån det jag egentligen ville prata om. Fan Vilma. Skärp dig. Gabriella var lättad iallafall. Hon sjönk djupt ner i sängen igen.
-Jo allt är toppen, svarade hon sedan. Kunde inte önskat mig en bättre pojkvän.
Jag nickade förstående, men egentligen förstod jag inte alls. Jag var självklart glad för vår skull, vi hade hittat våra dröm pojkvänner. Men vårt dröm förhållande till varandra försvann mitt framför ögonen på mig bit för bit. Jag var tvungen att göra någonting, men kanske inte idag.
-Hur känns det mellan dig och Harry då? frågade hon sedan och började tvinna en hårslinga runt fingret.
-Bäst, har aldrig känt såhär för någon förut.
-Håller med dig, det är så sjukt. Som en dröm på något sätt.
-Jaa, precis.
Som en dröm. Det passade in perfekt. Allt var en dröm, och jag skulle inte förstöra den. Inte ikväll, snacket med Gabbi kunde vänta.
-Vill du ha någonting att äta? frågade jag henne och sträckte på mig.
-Ja tack, jag är utsvulten! svarade hon och klappade sig på magen.
Vi gick ner till köket. Plockade fram lite bröd, pålägg och juice. Gabriella var flingsorten så hon bestämde sig för att ta det också.
-Vill du också ha? frågade hon och höll två,djupa skålar i händerna.
Jag skakade på huvudet, hon ställde in den ena skålen igen. Vi gjorde iordning det vi skulle ha och gick upp till tv rummet på vår övervåning igen och slängde oss i den stora soffan.
-Åh, snälla kan vi inte titta på Dear John!? utbrast Gabriella.
Hon pekade på dvd-fodralet.
-Varför inte? svarade jag och log trött mot henne.
-Tack du är bäst Vilma, älskar dig!
-Älskar dig med!
Jag gäspade stort medan hon satt och mixtrade med dvd:n, fick till slut igång filmen. Hon la sig raklång ner i soffan igen och började äta sina Coco Pops och dricka den nu halvbruna mjölken. Jag tittade på henne en stund, kom sedan på mig själv med att stirra. Det var någonting som jag var oslagbar i, att stirra. Jag vände blicken mot tv:n som nu visade en snygg kille hoppa från en bro ner i vattnet, hämtade en väska. Deras kärlek i Dear John kom så plötsligt, ingen hade förväntat sig det. Så var det väl med mig och Harry också. Jag hade gått på signeringen, hoppats på att han skulle kalla mig 'babe' en endaste gång, och kallade han mig det dagligen. Min bästis och jag började glida isär kändes det som. Jag suckade tyst för mig själv. Att ens ett liv kunde förändras såhär på ett litet ögonblick förstod jag mig inte på.
Harry's perspektiv
Jag och Liam satt i bilen påväg till hotellet. Gladare än någonsin. Jag hade mina 4 bästa vänner, ett underbart jobb, de bästa fansen, min underbart stöttande familj och nu den bästa flickvännen. Vad mer kunde man önska sig här i livet? Det verkade som att alla pusselbitarna föll på plats till slut. Jag hade varit så rädd för att inte hitta någon som älskade mig för mig,inte Harry Styles från One Direction. Det var så svårt att hitta den rätta med fans springandes i hälarna hela tiden. Nu dejtade jag henne, hon som älskade mig för den jag var. Liam och Louis dejtade också fans, precis som jag, och de tyckte inte att det var något fel med det alls.
-I had a really great time today, sa Liam och öppnade bildörren.
Bilen hade tydligen stannat, hade inte märkt någonting.
-Yeah me too, svarade jag och steg ut på samma sida som Liam.
Vi gick över gatan med Paul hack i häl tillsammans med någon vän till honom. Vi drog upp dörren till hotellet och gick uppför de där tusen trappstegen till våra sviter.
-Do you want to watch a movie or something tonight? frågade Liam och letade efter nyckeln till sitt rum.
-Yes, come over when you're ready, svarade jag och tryckte ner dörrhandtaget.
-Wait, is this a date?
Jag tittade konstigt på Liam och log stort.
-Yeah, it's absolutely a date!
Jag klev in genom dörren, stängde efter mig. Jag suckade högt för mig själv och drog fingrarna genom håret, skulle vi titta på film kunde han räkna med att jag skulle somna efter tio minuter. Vi skulle upp tidigt imorgon också, ännu en signering fast på ett annat ställe. Jag längtade enormt mycket tills vi skulle få börja jobba i studion igen, saknade det lite. Att stå i studion, jobba med det man ville var en härlig känsla.
Jag gick fram till byrån, drog fram ett par gråa adidas mjukisbyxor och en ny t-shirt. Jag krånglade med knapparna på mina jeans och fick tillslut av mig dom, drog av tröjan också. Jag drog upp adidas byxorna och fumlade lite med t-shirten innan jag drog på mig den också. Jag ruffsade till håret en aning och gled runt i sviten för att få tiden att gå lite fortare. Hällde upp ett glas cola och började mumsa på en chokladkaka som jag hittat i kylskåpet. Jag gick mot mitt sovrum igen, slängde mig i sängen och knäppte igång tv:n. Jag tog ett stort bett av chokladen och zappade mellan kanalerna utan att hitta någonting intressant att titta på. Bara massvis med svenska program som jag inte förstod mig på. Då tänkte jag helt plötsligt på henne. Vilma. Jag undrade om hon sov nu, eller om hon kanske satt uppe med Gabriella och delade hennes tankar med henne. 'I wish you were here' viskade jag till mig själv och sträckte mig efter mobilen som jag lagt på nattduksbordet. Jag låste upp mobilen och började skriva in ett sms.
'Hello sweetheart. What are you and Gabbi doing? I wish you were here, miss you already. x'
Jag letade upp Vilma's nummer och klickade på 'send'. Det ringde på hotelldörren, antagligen var det Liam som kom. Jag reste mig upp och började gå mot dörren, det plingade till i fickan.
'Hi Haz. We're just chillin, watching the movie Dear John. What about you? I miss you too, so much it hurts. x'
Haz. Jag log för mig själv. Jag gillade det smeknamnet, det var så speciellt. Dessutom var det Vilma som varit den första att kalla mig det, vilket gjorde saken ännu lite bättre. Jag svarade fort, så att hon inte skulle tro att jag hade somnat eller någonting.
'Sounds great. Liam is on his way to my place, we're going to watch a movie too. I need you here with me babe.'
Jag öppnade dörren med blicken i golvet, såg minst 6 par fötter. Jag lät blicken drivas uppåt och möttes inte bara utav Liam's ansikte. Louis, Niall och Zayn stod också där i sina slappa kläder.
-They wanted to watch a movie too... It's that okay? frågade Liam och tittade nervöst på mig.
-Of course it is lads, welcome to my place!
Jag höll upp dörren för dom, de sprang in och höll nästan på att välta omkull mig. Jag gick lugnt efter, drog upp mobilen för att titta om jag hade fått något sms. Det hade jag.
'I'm with you all the time.'
Hon hade rätt. Även om hon inte var här, även om hennes kropp inte var tätt intill mig i en varm kram, så var hon här med mig. Hela tiden, i mina tankar. Jag blev varm i hela kroppen och blev fylld med energi, kände mig plötsligt piggare. Jag såg fram emot en kväll med killarna, det behövdes. Jag kände på mig att detta skulle bli en bra kväll. En bra kväll med mina bästa vänner på en sen lördags kväll, perfekt.
______________________________________________________________________________-
Romantik och fortfarande drama mellan Gabriella och Vilma.. Hur ska Vilma fixa detta tror ni?
Första gången på ett tag som jag blev riktigt nöjd med ett helt kapitel faktiskt, är stolt över mig själv haha. Ska nog börja ligga i sängen och skriva kapitlen, mycket bekvämare + jag tänker bättre då! Inspirerande kommentarer uppskattas som alltid♥
Kapitel 34. | We need to talk.
Jag kramade om henne, placerade min mun intill hennes öra. Jag satte en hårslinga bakom hennes öra och viskade:
I love you.
_________________________________________________________________________________
Vilma's perspektiv
Jag satt framför Harry med hans ben på varsin sida om mig,smygspanade efter Gabbi och Liam som sött gick uppe på klipporna, solen lyste lätt på dom och vattnet var alldeles lugnt och stilla. Allt som hördes var Niall's eviga plaskande med fötterna i vattnet och våra ganska höga röster när vi pratade. Okej, det kanske inte var så lugnt och stilla som jag trodde att det var. Jag skrattade tyst för mig själv.
-What's so funny!? frågade Harry och ruffsade om mig i håret.
-Nothing.
Jag böjde huvudet bakåt och gav honom en snabb kyss och försökte hänga med i konversationerna som nu Louis ansvarade för. Pratkvarnen himself.
-So Harry I've heard you were wearing a hat yesterday night! sa han plötsligt och slog ihop händerna.
-Yeah... You know.. sa han och försökte hitta ett bra sätt att förklara sig på.
-Just say it! You were having sex right? avbröt Lou och tittade på oss båda två.
Harry nickade och skrattade, höll armarna lite hårdare om min midja och drog upp mig närmare intill sig.
-I thought we had something Harry, you've cheated on me!
Nu skrattade inte Harry utan allihop som satt där. Niall, Zayn, Jag, Harry och Charlotta. Alla utom Louis som försökte se så seriös ut som möjligt. Jag placerade mina fingrar mellan Harry's och höll hans hand hårt. Han kysste mig i hårbottnen samtidigt som han skrattade. Jag slängde en blick bort mot Liam och Gabbi, ville se vad de sysslade med. Hon hade placerat sina ben runt Liam's höfter. De kysstes. Jag var så glad för Gabbi's skull, hon hade verkligen funnit den rätte. Det hade jag också inför sig. Men jag och hon hade glidit isär så himla mycket på sistone kändes det som. Jag ville inte förlora henne som vän bara för att vi hade pojkvänner. Jag var tvungen att göra någonting. Nu.
Louis' perspektiv
Jag hade äntligen fått de att skratta. Charlotta's skratt klingade underbart i mitt vänstra öra, alldeles intill mig.
-Boys and girls it's time to go home!
Jag tittar åt sidan, Paul och de andra kommer mot oss i den lilla roddbåten.
-No already!? utbrast jag och försökte se förskräckt ut.
-Yeah, now.
Vi reste oss upp allihop, borstade bort de små stickorna som satt sig fast i tyget på byxorna. Jag var fortfarande blöt efter att Niall dragit ner mig i vattnet. Vi hjälpte till med att knyta fast båten i en liten stång som var nertryckt i bottnen. Vi tog emot deras fiskespön och de klev över på bryggan som vinglade till ordentligt.
-Shall we go home!? ropade Liam högt längre ifrån där han och Gabbi stod på en stor sten.
Jag gjorde tummen upp mot honom och han nickade till och han hoppade ner från stenen, bärde sedan ner Gabriella. Jag sökte mig ner mot Charlotta's hand och höll den hårt. Min finaste Charlotta. Vi gick uppför kullen och mot bilarna. Paul öppnade bagageluckan och vi slängde slarvigt in alla spön och redskap. Jag noterade att det stod en knubbig paparazzi och fotograferade oss. Jag brydde mig inte om det riktigt, hade blivit van vid det nu. Liam och Gabbi kom springande hand i hand och det såg ut som att de hade sprungit jorden runt eller liknande.
-Have you been on a world round trip or something? It looks like that! utbrast jag och härmade hur de såg ut.
Liam gav mig en hotfull blick samtidigt som han log och dunkade till mig i ryggen vänligt. Jag, Charlotta, Niall och Zayn klev in i den ena bilen och de nykära klev in i en annan. Bilarna började sakta rulla framåt och snart var vi ute på den stora motorvägen. Vi åkte under tystnad, jag antog att alla var ganska trötta efter några timmar i solen. Charlotta bodde inte så långt härifrån och hon skulle sova hemma ikväll. Hemma. Var inte det hos mig? Hon var som hemma när hon sov med mig, åt med mig, badade med mig.. Ja när hon var med mig över huvudtaget. Det kändes fel att hon skulle hem. Hem på riktigt, till sina föräldrar och sin yngre syster. Vi svängde in på en grusväg till Charlotta's hus, de andra for förbi och fortsatte in mot stan. Hon bodde lite avsides i ett stort tegelhus med mycket vacker natur runt omkring. Vår bil körde in på gårdsplanen och stannade precis utanför huset.
-I had fun today, call me later, sa hon och knäppte av bilbältet.
-Of course I will.
Hon kysste mig snabbt och öppnade bildörren.
-Thank you for the ride, bye everyone! sa hon.
Gruset knastrade till när hon satte ner fötterna.
-Bye! ropade alla och hon stängde igen dörren.
Niall och Zayn började genast skoja med mig och jag hade ingenting emot det. Jag behövde skoja av mig lite, komma på andra tankar. Jag var inte van vid att vara ifrån Charlotta, henne jag älskade så mycket. Jag hade vant mig vid att sova vid hennes sida nu, att det inte skulle bli så inatt kändes inombords. Men det var ju ingen stor grej egentligen, och vi skulle ju ses igen. Så varför behövde jag vara nere egentligen?
-Why did the mushroom go to the party!? sa jag högt.
-Noo Louis stop! kved Zayn och höll sig om magen.
-I asked, why did the mu...
-I don't know tell us! skrattade Niall och klappade med händerna på sina knän.
-Because he was a fungi!
Ljudnivån i bilen blev ännu högre och killarna skrattade så att tårarna rann längs med kinderna på dom.
-Oh Gooood! utbrast Zayn och tog sats för att skratta ännu lite högre.
Det tog ett tag att få tyst på dom, så var det nästan alltid. Niall var inte den lättaste att tysta ner. Det blev så småningom lungt och stilla i bilen och jag kände att musik kunde göra mig gott nu. Ibland var det ett hårt arbete att vara rolig hela tiden. Jag sökte efter mitt headset inne i facket på bildörren och hittade det. Jag tryckte ner sladden i min mobil och placerade lurarna försiktigt i mina öron. Jag letade fram 'Look after you' med The Fray och tryckte på 'play'. Jag lutade mig tillbaka i sätet edan musiken sakta började spelas, lyfte upp min armbåge mot fönstret och stöttade mitt huvud mot handflatan. Look after you. Min favoritlåt. Jag slöt ögonen och lät tankarna vandra fritt. Tänkte för det mesta på Charlotta. Vad gjorde hon för något nu? Tänkte hon på mig också kanske? Låt titeln passade in väldigt bra när jag väl tänkte efter. Look after you. Jag tittade efter henne, föralltid min Charlotta.
Gabriella's perspektiv
Bilen stannade utanför Vilma's hus. Vi hade bestämt att jag skulle sova hos henne inatt. Vi började kyssa killarna hejdå.
-Love you, sa jag och öppnade bildörren försiktigt.
-Love you more hun, svarade han och kysste mig en sista gång.
Jag klev ut ur bilen och höll upp dörren för Vilma. Liam gjorde en gest till mig att jag skulle ringa honom när jag hade tid. Det var tungt att skjuta igen dörren efter den här dagen. Liam och jag vid vattnet. Jag kunde inte sluta tänka på det. Lycka på riktigt skulle jag vilja kalla det. Allt var perfekt. Jag och Vilma gick under tystnad upp mot dörren och hörde hur ljuden från bilen sakta försvann. Vilma tryckte ner dörrhandtaget och vi steg in, tog av oss skorna och sprang upp för trapporna mot hennes rum. Jag drog upp mobilen ur fickan och skickade iväg ett snabbt sms till mamma.
'Sover hos Vilma inatt. Godnatt älskar er! Gabriella.'
Jag fick inget svar tillbaka, antog att de redan sov. Hade de somnat tidigt för en gångs skull? Skönt för dom. Jag la mig tungt ner i Vilma's säng och pustade ut. Hon slog sig ner i fotöljen bredvid och lyfte upp sin katt som kom intassande i hennes rum. Naila, som den söta, vita kattungen var döpt till, la sig direkt ner i Vilma's knä. Det såg ut som att den trivdes.
-Vilken dag, sa jag och suckade lyckligt.
-Mmhm, svarade hon och log ett snett léende tillbaka.
Vad var det med henne? Var hon inte glad efter den här dagen, hur kunde hon inte vara det? Hennes röst lät ledsen, bekymrad. Varför visste jag inte, vi var bästa vänner. Jag hoppades att hon visste att hon kunde berätta allt för mig.
-Vi måste prata... sa hon plötsligt och lyfte ner katten på golvet igen.
Hon skruvade fotöljen mot håll, hennes blick var allvarlig. Kall. En orolig känsla började sakta växa sig fram i magen på mig. Det här kändes inte bra. Inte bra alls.
_________________________________________________________________________________
Nej!? Vad händer mellan Gabriella och Vilma nu då? Vad tror ni?
Hoppas ni blev nöjda med detta kapitlet, hjärnan ville inte riktigt samarbeta idag och det börjar bli ganska sent.. Har skola imorgon. Forstätt att kommentera, ni är bäst! ♥