Jag satte mig i bilen, frusen och förvirrad med mamma nyfiket stirrande på mig bredvid. Hon såg väl på mig att jag inte var på humör i just den stunden, för hon sa ingenting. Inte ett enda ord under de få minuterna som det tog innan vi var hemma. Vi parkerade bredvid huset och jag klev snabbt ur och nästan rusade in. Jag slängde snabbt av mig skorna och började sedan tappa upp ett ångande hett bad. Jag drog av mig de våta kläderna som hade en stark doft av nyfallet regn. Jag satte mig sakta ner i badet. Huden brände och stack när det heta vattnet täckte min kropp. Kylan försvann efter några minuter och jag var äntligen varm igen. Jag slöt ögonen och lät en orolig sömn välkomna mig med sina obehagliga drömmar.

Det dunkade i huvudet på mig när jag slarvigt slängde in tältet i bakluckan på bilen. Om det var ilska eller sorg visste jag inte. Lite av varje kanske. Jag var så arg på mig själv. Det var alltid jag som förstörde någonting bra. Som om det alltid var jag som slarvade bort den sista biten till pusslet och förstörde allting. Jag satte mig i bilen, spände fast mig och lutade mig tillbaka i sätet.

 

 

 

-You don't want to talk about it I guess? frågade Paul försiktigt.

 

 

 

Jag skakade bara på huvudet och stirrade tomt ut genom fönstret, bort från Paul's nyfikna blickar som visade att han hade tusen frågor som han ville ha svar på. Just nu ville jag bara ha min säng. Att få ligga i sängen med musiken dunkandes i hörlurarna var det bästa jag visste när jag bara ville skjuta verkligheten åt sidan för en stund. Jag brukade lyssna igenom vårt album och tänka på alla minnen från varenda låt vi spelat in. Jag mindes varenda studio vi varit i, vad vi hittat på för saker i studion bara för att retas med våra låtskrivare. Det fick mig att komma till en annan värld helt enkelt. Jag blev tvungen att tänka på någonting annat.

 

Paul parkerade bilen i ett privatgarage. Jag klev fort ut och började gå mot entrén.

 

 

 

-Wait! stoppade Paul mig.

 

 

 

Jag tittade irriterat på honom. Kunde han inte bara läsa mina tankar och förstå att jag ville in och slänga mig i sängen?

 

 

 

-You'll need this.. sade han och räckte mig en grå huvtröja.

 

 

 

Jag log snett och krånglade på mig den, drog luvan över huvudet. Inte många meter utanför hotellet stod det en stor massa med fans och några få paparazzis vid sidan om som riktade kamerorna mot mig så fort de såg mig komma gåendes på trottoaren. Jag drog ner huvan över ögonen och höll mig tätt bakom Paul.

Tjejskriken ekade i mitt huvud, ljudet från kamerorna hördes tydligt. Varenda liten bild de knäppte hördes så tydligt för stunden.

 

 

 

-Back off girls! He's tired! ropade Paul strängt till tjejerna som flockades runt om oss.

 

 

 

Efter mycket om och men stod vi äntligen innanför hotelldörrarna. Jag drog av mig luvan och tittade upp. Niall satt i en soffa längre bort och läste en tidning. Han tittade upp, slängde snabbt iväg tidningen när han såg att det var jag. Han såg orolig ut. Han kom snabbt gåendes mot mig med armarna utsträckta.

 

 

 

-What's wrong Liam? frågade han och stannade upp några meter framför mig.

 

 

-I don't want to talk about it, mumlade jag och gick förbi honom utan att ens titta.

 

 

-But what happe..

 

 

-I said, I don't want to fucking talk about it! Accept it! röt jag hårt till honom och rusade snabbt uppför trapporna.

 

 

 

Niall's ledsna ögon brände i nacken på mig trots att han inte längre var där. Det brände och sved i mina ögon, kunde inte tårarna vänta tills jag åtminstone var innanför rumsdörren? En tår droppade ner på tröjan som ett blankt 'Nej' till svar. Jag snyftade högt och vände in mot gången där mitt rum låg.

Inte en människa syntes till. Jag rotade snabbt upp mina rumsnycklar ur byxfickan och klev in i mitt rum, låste dörren bakom mig. Jag kunde inte hålla tårarna inne längre. Jag satte mig med ryggen mot dörren och grät högt. Det gick många minuter, men tårarna verkade aldrig vilja sluta rinna. Jag reste mig upp igen, slängde av mig skorna och hoodien. Jag släpade fötterna mot köket, letade fram ett A4 papper och en penna. Jag satte mig ner vid soffbordet och tänkte. Jag satte sedan pennan mot pappret och skrev allt som kom upp i mitt huvud.

 

 

Tre tårar föll ner från min kind och landade med jämna mellanrum på pappret. Jag gned med handflatorna runt ögonen, torkade bort det blöta från mina kinder och snyftade. Jag satte pennan mot pappret igen och fortsatte.

 

 

 

 

Jag lade ifrån mig pennan och reste mig upp, gick in i badrummet och tog en lång varm dusch. Jag lät det heta vattnet rinna längs med min kropp länge innan jag klev ut, virade en handduk runt höfterna och rakade bort de små fjunen på mina kindben och på hakan. Jag gick sedan ut i köket, gjorde iordning två smörgåsar och hällde upp ett glas juice innan jag nästan sprang in på mitt rum och slängde mig i sängen. Jag tog upp min laptop från golvet och klickade mig raka vägen in på twitter. Jag hade inte skrivit någonting på två dagar.. Kände att det var dags att skriva någonting och låtsas som att allt var bra.

 

 

 

 

 

Jag klickade på 'post tweet' och lutade mig tillbaka och tog ett stort bett från smörgåsen. Några sekunder gick och sedan började tweets snabbt rulla in till mig. Jag började sakta läsa igenom dom. De flesta var lugna och snälla tweets, som vanligt. Plötsligt stelnade hela kroppen till. Jag läste en rad med arga tweets till mig. "I stood outside in the rain for hours! Is this what I deserve!?"   "THAT'S SO RUDE LIAM!"   "Next time I'll stay at home, I don't want to stand outside and wait for NOTHING!!"

 

Jag hade ljugit för dom för första gången. Jag hade inte alls bråttom. De förtjänade att få veta sanningen, varför skriver jag det bara inte? Jag brukade jämt läsa de elaka meddelandena utan dåligt samvete för jag visste att jag inte hade gjort något fel. Det var bara haters som försökte trycka ner mig. Men nu sved det inombords, det gjorde så fruktansvärt ont. De förtjänade inte det här.

 

 

 

 

Ännu en tår rullade nerför min kind och droppade ner på täcket som jag virat runt omkring mig. Ännu fler twittrade till mig efter det jag skrivit den här gången. Jag pressade ihop ögonen och klickade in för att se vad de skrivit.

 

 

"I'm so sorry Liam. Everything's gonna be alright. Stay strong. x"     "I'll always wait for you outside the hotel Liam, no matter what. Love you! x"    "What has happened babe?"

 

 

Snart var  'Everything will be alright Liam'  nummer ett på trend listan. Jag älskade fansen så obeskrivligt mycket. De var alltid där för mig och stöttade mig genom allting. Ärlighet varade längst, det hade jag precis fått ett stort bevis på. Jag skulle vinna tillbaka Gabriella's hjärta med hjälp av ärlighet. Det var en sak som var säker. Jag slog igen datorn och lade ner den på golvet igen och åt upp mina smörgåsar, lät tankarna vandra fritt i huvudet på mig.

Plötsligt tänkte jag på Niall. Hur han tittat oroligt på mig när jag dyngsur kom gåendes, hur jag svurit till honom för att han brydde sig. Det var inte rätt. Jag bestämde mig kvickt för att prata med honom dagen därpå, reda ut alltihop och förklara mig. Om jag ens fick en chans till att göra det..

 

__________________________________________________________________________________

 

 

____________________________________________________________________________________

 

Regnet öste inte på lika hårt under trädens kronor. "Skönt det" tänkte jag för mig själv och försökte torka bort mina tårar som envisades med att rinna nerför mina kinder.

 

Hade jag överreagerat totalt? Uppfattat allt på helt fel sätt? Jag älskade Liam, mer än någonting annat. Men min avundsjuka sida av mig själv var så känslig, så känslig att jag blev kokande arg på mig själv. Men jag visste vad som hänt mellan Danielle och honom. Jag tålde helt enkelt inte att höra hennes namn nämnas i mitt och Liam's förhållande, jag accepterade det inte.

 

Liam var alldeles tyst i luren. Jag ville ladda upp någonting riktigt elakt att säga, någonting som fick honom riktigt ledsen. Men jag kunde inte. Jag älskade honom för mycket för att se honom ännu mer förstörd än vad han redan var.

 

 

-Please come back.. viskade han tyst. You don't know what I was going to say.

 

 

Jag snyftade ett svar tillbaka, hoppades på att han skulle börja berätta vad det var han skulle säga. Ett pipande ljud hördes och sedan låstes min mobil igen. Jag stirrade förvånat på den, förstod inte att han faktiskt slängt på luren i örat på mig. Plötsligt kände jag en darrig hand ta tag i min arm, jag vände mig skräckslaget om och blev omfamnad av ett par starka armar och en mjuk, fuktig kyss.

Jag slappnade av,lät våra tungor mötas och leka med varandra. Plötsligt slutade han tvärt upp och kramade mig hårt.

 

 

-Our relationship is the best thing that has ever happened to me, Gabbi.

 

 

Hans röst var sprucken, bevisade fort att han grät tyst i mina armar. Mitt hjärta slog trippelvolter, hans ord flög snabbt förbi i mitt huvud och jag kände mig ond inombords. Hade jag verkligen fått självaste Liam Payne att gråta? Skulle jag ens tro på det han sagt?

 

 

-We should take a break for a few days Liam.

 

 

Jag blev förvånad av vad jag just hade slängt ur mig. Jag backade snabbt ut från hans famn, stod plötsligt framför honom. Jag möttes av hans rödgråtna, trötta ögon som tittade ledsamt på mig. Jag började rulla med en sten på marken med foten, vågande inte titta på honom. Jag ville inte börja gråta igen.

 

 

 

-Are we done or is it just a break..? frågade han med en mycket mer stabil röst.

 

 

-It's just a break, I need to get myself together..

 

 

-I don't want to lose you.

 

 

'I don't want to lose you either' tänkte jag i mitt huvud. Jag ville aldrig förlora killen som fick min vardag att bli så mycket enklare, han som jag i framtiden ville ha barn med. Han som jag ville gifta mig med, bli gammal med. Men sanningen var den att jag behövde tid att göra mig själv till en bättre människa. Jag behövde jobba med mina problem som jag hade, avundsjukan till exempel. Den måste lämna mig om jag och Liam ska få det här att funka.

 

 

-I'll call Paul so he can pick you up.. sa han och började sakta lunka bort mot tältet igen.

 

 

Det gjorde ont i mig att se honom släpa benen efter sig med huvudet tippat framåt. Han var krossad, det stod som skrivet i ett moln över honom. Jag ville inte vara tjejen som sårade Liam Payne. Det skulle inte stå i media, ingen skulle få reda på detta. Det var trots allt bara en paus, vi skulle lösa det här fint utan problem. Jag älskade honom, men jag ville inte ljuga för honom och befinna mig i ett förhållande där jag har problem med mig själv.

 

 

-No you don't have to, I can call my parents so they can pick me up, svarade jag tillbaka.

 

-Can I at least follow you to the car..? frågade han blygt och vände sig om.

 

 

Jag nickade och tog upp mobilen ur fickan, ringde min mamma och bad henne komma. 'Dröjer högst 10 minuter!' sa hon innan hon lade på och lämnade mig ensam med Liam som jag precis hade krossat i tusen bitar. Han gick och smsade, jag antog att han bad Paul hämta honom. Efter någon minut kom vi ut på vägen där mamma snart skulle hämta mig. Liam drog ännu en gång in mig i en varm och hård kram. Vi sa ingenting, stod bara där med våra armar om varandra. Det kändes tryggt att ha honom där trots att jag varit en sådan stor idiot mot honom den senaste halvtimmen. Plötsligt hördes ett brummande ljud från en bilmotor och inte långt efter det stod mamma parkerad med bilen alldeles intill mig och Liam. Hon tittade nyfiket på oss och körde fram en liten bit till för att lämna oss någorlunda ifred. Hans grepp om mig lossade sakta, han såg mig rakt in i ögonen.

 

 

-Call me when you're ready, sa han bestämt och släppte mig helt.

 

 

-What do you mean with "ready"? frågade jag förvirrat.

 

 

-You'll know when you're ready Gabriella, svarade han lugnt tillbaka och gick samma väg tillbaka som vi hade gått.

 

 

Jag satte mig i bilen, frusen och förvirrad med mamma nyfiket stirrande på mig bredvid. Hon såg väl på mig att jag inte var på humör i just den stunden, för hon sa ingenting. Inte ett enda ord under de få minuterna som det tog innan vi var hemma. Vi parkerade bredvid huset och jag klev snabbt ur och nästan rusade in. Jag slängde snabbt av mig skorna och började sedan tappa upp ett ångande hett bad. Jag drog av mig de våta kläderna som hade en stark doft av nyfallet regn. Jag satte mig sakta ner i badet. Huden brände och stack när det heta vattnet täckte min kropp. Kylan försvann efter några minuter och jag var äntligen varm igen. Jag slöt ögonen och lät en orolig sömn välkomna mig med sina obehagliga drömmar.

____________________________________________________________________________

Hejsan alla underbara läsare! Gillade ni kapitel 56? Jag tyckte att det blev riktigt spännande där i slutet mellan Gabriella och Liam faktiskt... Dom har ju haft så mycket romantik så tänkte att det kanske skulle bli en liten gnutta drama mellan just dom två. Hoppas det var ok!

Nu är jag iallafall uppe, har inte sovit på ungefär ett dygn men ska iväg på ridläger i Kristianstad nu, Fenix Park heter lägret. Så jag kommer INTE uppdatera på MINST en vecka här!! Så att ni inte tror att jag dränkt mig eller liknande haha.. :)

Hoppas ni har ett bra sommarlov och hittar på roliga saker ni med!