____________________________________________________________________________________

 

Regnet öste inte på lika hårt under trädens kronor. "Skönt det" tänkte jag för mig själv och försökte torka bort mina tårar som envisades med att rinna nerför mina kinder.

 

Hade jag överreagerat totalt? Uppfattat allt på helt fel sätt? Jag älskade Liam, mer än någonting annat. Men min avundsjuka sida av mig själv var så känslig, så känslig att jag blev kokande arg på mig själv. Men jag visste vad som hänt mellan Danielle och honom. Jag tålde helt enkelt inte att höra hennes namn nämnas i mitt och Liam's förhållande, jag accepterade det inte.

 

Liam var alldeles tyst i luren. Jag ville ladda upp någonting riktigt elakt att säga, någonting som fick honom riktigt ledsen. Men jag kunde inte. Jag älskade honom för mycket för att se honom ännu mer förstörd än vad han redan var.

 

 

-Please come back.. viskade han tyst. You don't know what I was going to say.

 

 

Jag snyftade ett svar tillbaka, hoppades på att han skulle börja berätta vad det var han skulle säga. Ett pipande ljud hördes och sedan låstes min mobil igen. Jag stirrade förvånat på den, förstod inte att han faktiskt slängt på luren i örat på mig. Plötsligt kände jag en darrig hand ta tag i min arm, jag vände mig skräckslaget om och blev omfamnad av ett par starka armar och en mjuk, fuktig kyss.

Jag slappnade av,lät våra tungor mötas och leka med varandra. Plötsligt slutade han tvärt upp och kramade mig hårt.

 

 

-Our relationship is the best thing that has ever happened to me, Gabbi.

 

 

Hans röst var sprucken, bevisade fort att han grät tyst i mina armar. Mitt hjärta slog trippelvolter, hans ord flög snabbt förbi i mitt huvud och jag kände mig ond inombords. Hade jag verkligen fått självaste Liam Payne att gråta? Skulle jag ens tro på det han sagt?

 

 

-We should take a break for a few days Liam.

 

 

Jag blev förvånad av vad jag just hade slängt ur mig. Jag backade snabbt ut från hans famn, stod plötsligt framför honom. Jag möttes av hans rödgråtna, trötta ögon som tittade ledsamt på mig. Jag började rulla med en sten på marken med foten, vågande inte titta på honom. Jag ville inte börja gråta igen.

 

 

 

-Are we done or is it just a break..? frågade han med en mycket mer stabil röst.

 

 

-It's just a break, I need to get myself together..

 

 

-I don't want to lose you.

 

 

'I don't want to lose you either' tänkte jag i mitt huvud. Jag ville aldrig förlora killen som fick min vardag att bli så mycket enklare, han som jag i framtiden ville ha barn med. Han som jag ville gifta mig med, bli gammal med. Men sanningen var den att jag behövde tid att göra mig själv till en bättre människa. Jag behövde jobba med mina problem som jag hade, avundsjukan till exempel. Den måste lämna mig om jag och Liam ska få det här att funka.

 

 

-I'll call Paul so he can pick you up.. sa han och började sakta lunka bort mot tältet igen.

 

 

Det gjorde ont i mig att se honom släpa benen efter sig med huvudet tippat framåt. Han var krossad, det stod som skrivet i ett moln över honom. Jag ville inte vara tjejen som sårade Liam Payne. Det skulle inte stå i media, ingen skulle få reda på detta. Det var trots allt bara en paus, vi skulle lösa det här fint utan problem. Jag älskade honom, men jag ville inte ljuga för honom och befinna mig i ett förhållande där jag har problem med mig själv.

 

 

-No you don't have to, I can call my parents so they can pick me up, svarade jag tillbaka.

 

-Can I at least follow you to the car..? frågade han blygt och vände sig om.

 

 

Jag nickade och tog upp mobilen ur fickan, ringde min mamma och bad henne komma. 'Dröjer högst 10 minuter!' sa hon innan hon lade på och lämnade mig ensam med Liam som jag precis hade krossat i tusen bitar. Han gick och smsade, jag antog att han bad Paul hämta honom. Efter någon minut kom vi ut på vägen där mamma snart skulle hämta mig. Liam drog ännu en gång in mig i en varm och hård kram. Vi sa ingenting, stod bara där med våra armar om varandra. Det kändes tryggt att ha honom där trots att jag varit en sådan stor idiot mot honom den senaste halvtimmen. Plötsligt hördes ett brummande ljud från en bilmotor och inte långt efter det stod mamma parkerad med bilen alldeles intill mig och Liam. Hon tittade nyfiket på oss och körde fram en liten bit till för att lämna oss någorlunda ifred. Hans grepp om mig lossade sakta, han såg mig rakt in i ögonen.

 

 

-Call me when you're ready, sa han bestämt och släppte mig helt.

 

 

-What do you mean with "ready"? frågade jag förvirrat.

 

 

-You'll know when you're ready Gabriella, svarade han lugnt tillbaka och gick samma väg tillbaka som vi hade gått.

 

 

Jag satte mig i bilen, frusen och förvirrad med mamma nyfiket stirrande på mig bredvid. Hon såg väl på mig att jag inte var på humör i just den stunden, för hon sa ingenting. Inte ett enda ord under de få minuterna som det tog innan vi var hemma. Vi parkerade bredvid huset och jag klev snabbt ur och nästan rusade in. Jag slängde snabbt av mig skorna och började sedan tappa upp ett ångande hett bad. Jag drog av mig de våta kläderna som hade en stark doft av nyfallet regn. Jag satte mig sakta ner i badet. Huden brände och stack när det heta vattnet täckte min kropp. Kylan försvann efter några minuter och jag var äntligen varm igen. Jag slöt ögonen och lät en orolig sömn välkomna mig med sina obehagliga drömmar.

____________________________________________________________________________