Kapitel 58. | Please, please, don't leave me.

Jag satte mig i bilen, frusen och förvirrad med mamma nyfiket stirrande på mig bredvid. Hon såg väl på mig att jag inte var på humör i just den stunden, för hon sa ingenting. Inte ett enda ord under de få minuterna som det tog innan vi var hemma. Vi parkerade bredvid huset och jag klev snabbt ur och nästan rusade in. Jag slängde snabbt av mig skorna och började sedan tappa upp ett ångande hett bad. Jag drog av mig de våta kläderna som hade en stark doft av nyfallet regn. Jag satte mig sakta ner i badet. Huden brände och stack när det heta vattnet täckte min kropp. Kylan försvann efter några minuter och jag var äntligen varm igen. Jag slöt ögonen och lät en orolig sömn välkomna mig med sina obehagliga drömmar.

_______________________________________________________________________________

Liam's perspektiv;

Det dunkade i huvudet på mig när jag slarvigt slängde in tältet i bakluckan på bilen. Om det var ilska eller sorg visste jag inte. Lite av varje kanske. Jag var så arg på mig själv. Det var alltid jag som förstörde någonting bra. Som om det alltid var jag som slarvade bort den sista biten till pusslet och förstörde allting. Jag satte mig i bilen, spände fast mig och lutade mig tillbaka i sätet.

 

 

 

-You don't want to talk about it I guess? frågade Paul försiktigt.

 

 

 

Jag skakade bara på huvudet och stirrade tomt ut genom fönstret, bort från Paul's nyfikna blickar som visade att han hade tusen frågor som han ville ha svar på. Just nu ville jag bara ha min säng. Att få ligga i sängen med musiken dunkandes i hörlurarna var det bästa jag visste när jag bara ville skjuta verkligheten åt sidan för en stund. Jag brukade lyssna igenom vårt album och tänka på alla minnen från varenda låt vi spelat in. Jag mindes varenda studio vi varit i, vad vi hittat på för saker i studion bara för att retas med våra låtskrivare. Det fick mig att komma till en annan värld helt enkelt. Jag blev tvungen att tänka på någonting annat.

 

Paul parkerade bilen i ett privatgarage. Jag klev fort ut och började gå mot entrén.

 

 

 

-Wait! stoppade Paul mig.

 

 

 

Jag tittade irriterat på honom. Kunde han inte bara läsa mina tankar och förstå att jag ville in och slänga mig i sängen?

 

 

 

-You'll need this.. sade han och räckte mig en grå huvtröja.

 

 

 

Jag log snett och krånglade på mig den, drog luvan över huvudet. Inte många meter utanför hotellet stod det en stor massa med fans och några få paparazzis vid sidan om som riktade kamerorna mot mig så fort de såg mig komma gåendes på trottoaren. Jag drog ner huvan över ögonen och höll mig tätt bakom Paul.

Tjejskriken ekade i mitt huvud, ljudet från kamerorna hördes tydligt. Varenda liten bild de knäppte hördes så tydligt för stunden.

 

 

 

-Back off girls! He's tired! ropade Paul strängt till tjejerna som flockades runt om oss.

 

 

 

Efter mycket om och men stod vi äntligen innanför hotelldörrarna. Jag drog av mig luvan och tittade upp. Niall satt i en soffa längre bort och läste en tidning. Han tittade upp, slängde snabbt iväg tidningen när han såg att det var jag. Han såg orolig ut. Han kom snabbt gåendes mot mig med armarna utsträckta.

 

 

 

-What's wrong Liam? frågade han och stannade upp några meter framför mig.

 

 

-I don't want to talk about it, mumlade jag och gick förbi honom utan att ens titta.

 

 

-But what happe..

 

 

-I said, I don't want to fucking talk about it! Accept it! röt jag hårt till honom och rusade snabbt uppför trapporna.

 

 

 

Niall's ledsna ögon brände i nacken på mig trots att han inte längre var där. Det brände och sved i mina ögon, kunde inte tårarna vänta tills jag åtminstone var innanför rumsdörren? En tår droppade ner på tröjan som ett blankt 'Nej' till svar. Jag snyftade högt och vände in mot gången där mitt rum låg.

Inte en människa syntes till. Jag rotade snabbt upp mina rumsnycklar ur byxfickan och klev in i mitt rum, låste dörren bakom mig. Jag kunde inte hålla tårarna inne längre. Jag satte mig med ryggen mot dörren och grät högt. Det gick många minuter, men tårarna verkade aldrig vilja sluta rinna. Jag reste mig upp igen, slängde av mig skorna och hoodien. Jag släpade fötterna mot köket, letade fram ett A4 papper och en penna. Jag satte mig ner vid soffbordet och tänkte. Jag satte sedan pennan mot pappret och skrev allt som kom upp i mitt huvud.

 

 

"Gabriella. You're the one I want to live with for the rest of my life. I've been deply in love with you since the first time I saw you at the signing. And my feelings for you will never change. Ever. I can't give you everything in the world, but I can give you my heart and my love. And I can promise"

Tre tårar föll ner från min kind och landade med jämna mellanrum på pappret. Jag gned med handflatorna runt ögonen, torkade bort det blöta från mina kinder och snyftade. Jag satte pennan mot pappret igen och fortsatte.

 

 

"that I'll love you everyday for the rest of my life. I love you Gabriella, don't ever forget that. I will do everything to keep you as my girlfriend forever. Please, please.. Don't leave me. I love you so much."

 

 

Jag lade ifrån mig pennan och reste mig upp, gick in i badrummet och tog en lång varm dusch. Jag lät det heta vattnet rinna längs med min kropp länge innan jag klev ut, virade en handduk runt höfterna och rakade bort de små fjunen på mina kindben och på hakan. Jag gick sedan ut i köket, gjorde iordning två smörgåsar och hällde upp ett glas juice innan jag nästan sprang in på mitt rum och slängde mig i sängen. Jag tog upp min laptop från golvet och klickade mig raka vägen in på twitter. Jag hade inte skrivit någonting på två dagar.. Kände att det var dags att skriva någonting och låtsas som att allt var bra.

 

 

 

'Sorry I couldn't stop outside the hotel today guys! I was in a hurry.'

 

 

Jag klickade på 'post tweet' och lutade mig tillbaka och tog ett stort bett från smörgåsen. Några sekunder gick och sedan började tweets snabbt rulla in till mig. Jag började sakta läsa igenom dom. De flesta var lugna och snälla tweets, som vanligt. Plötsligt stelnade hela kroppen till. Jag läste en rad med arga tweets till mig. "I stood outside in the rain for hours! Is this what I deserve!?"   "THAT'S SO RUDE LIAM!"   "Next time I'll stay at home, I don't want to stand outside and wait for NOTHING!!"

 

Jag hade ljugit för dom för första gången. Jag hade inte alls bråttom. De förtjänade att få veta sanningen, varför skriver jag det bara inte? Jag brukade jämt läsa de elaka meddelandena utan dåligt samvete för jag visste att jag inte hade gjort något fel. Det var bara haters som försökte trycka ner mig. Men nu sved det inombords, det gjorde så fruktansvärt ont. De förtjänade inte det här.

 

 

'You guys deserve to hear the truth. I'm really sad at the moment, I was almost crying when I walked through the crowd. I'll be fine in a couple of days, don't worry. Love you no matter what. x'

 

 

Ännu en tår rullade nerför min kind och droppade ner på täcket som jag virat runt omkring mig. Ännu fler twittrade till mig efter det jag skrivit den här gången. Jag pressade ihop ögonen och klickade in för att se vad de skrivit.

 

 

"I'm so sorry Liam. Everything's gonna be alright. Stay strong. x"     "I'll always wait for you outside the hotel Liam, no matter what. Love you! x"    "What has happened babe?"

 

 

Snart var  'Everything will be alright Liam'  nummer ett på trend listan. Jag älskade fansen så obeskrivligt mycket. De var alltid där för mig och stöttade mig genom allting. Ärlighet varade längst, det hade jag precis fått ett stort bevis på. Jag skulle vinna tillbaka Gabriella's hjärta med hjälp av ärlighet. Det var en sak som var säker. Jag slog igen datorn och lade ner den på golvet igen och åt upp mina smörgåsar, lät tankarna vandra fritt i huvudet på mig.

Plötsligt tänkte jag på Niall. Hur han tittat oroligt på mig när jag dyngsur kom gåendes, hur jag svurit till honom för att han brydde sig. Det var inte rätt. Jag bestämde mig kvickt för att prata med honom dagen därpå, reda ut alltihop och förklara mig. Om jag ens fick en chans till att göra det..

 

__________________________________________________________________________________

Väldigt känslosamt kapitel.. Liam är helt förkrossad. Vad ska han göra härnäst? Kommer han lösa allting på egen hand? Vad känner Niall inom sig just nu tror ni..?

Kommentera vad ni tycker, får inte mycket kommentarer på sistone och har tappat väldigt mycket läsare för att jag har varit på ridläger och sådant.. Snälla kommentera. Det motiverar mig så obeskrivligt mycket. Ni är bäst!♥

Så sjukt, grymt, extremt bra! Meer!

checkar denna bloggen varje dag, oavsett vad som händer! detta inlägget var super bra, kan inte vänta på att få höra nästa! :D

Längtar tills nästa! :)

Sjukt bra kapitel, längtar till nästa. <3

Skit va bra! längtar tills nästa! :D

inte det bästa men fortfarande sjukt bra! när kommer nästa?

As bra kapitel :D längtar sjukt väldigt mycket efter nästa x) <3

Skriv meeer, älskar den!

Sanna vart har du tagit vägen? ^^ <3

Älskar det :) stackars Niall <3

Super bra Sanna! Älskar novellen, du är bäst på att skriva!! :)
Kram Maja! xx

hur många kapitel har du skrivit sen sommarlovet började?
hart vart på semester & inte kunnat hängamedhär riktigt.

ÅÅÅÅÅÅÅHHHG NÄR KOMMER NÄSTA??? <3333