Previously:

______________________________________________________________________________

 

Gabriella's perspektiv:

Jag vaknade upp med ett ryck. Mamma bankade hårt på dörren samtidigt som hon ropade mitt namn med panikslagen röst.

 

 

-Gabriella är du där!? ropade hon gång på gång.

 

-Mmmm, mumlade jag till svar och gnuggade mig i ögonen.

 

-Klockan är mycket gumman det är dags att gå upp nu!

 

 

Jag insåg att jag fortfarande låg i badet. Huden var alldeles knottrig av det kalla vattnet som låg som ett täcke över min kropp. Jag virade en handduk runt mig och tappade ur badet. Jag gick fort in på mitt rum och drog på mig min pyjamas. Jag slängde mig fort under täcket i hopp om att återfå värmen så fort som möjligt. Drömmarnas värld välkomnade mig ännu en gång.

 

 

Mobilen vibrerade ljudligt alldeles intill mitt öra. Jag sneglade på klockan som visade 03:00. Jag suckade högt samtidigt som ilskan kom krypandes in i kroppen på mig. Jag letade fram min mobil, tittade inte ens på vem det var som ringde innan jag svarade. Antog att det var Vilma som fått reda på allting, hon hade antagligen träffat på Liam eller någonting liknande. Henne hade jag ju inte sagt ett ord till än..

 

 

 

-Vad är ditt problem? svarade jag tjurigt.

 

-It's me.. mumlade Liam.

 

 

Jag stelnade till och tittade på displayen en gång till för att försäkra mig om att det inte var någon skämtare som låtsades. Men mycket riktigt var det faktiskt Liam som ringde.

 

 

-Are you still there? frågade han tyst.

 

-What part of  'We need to take a break'  did you not understand Liam? svarade jag, men ångrade mitt svar.

 

-I just wanted to see if you were okay. And I just wanted to s..

 

-I don't care what you wanted to do! It's three in the morning Liam, stop it!

 

 

Jag stängde ilsket av samtalet, försökte att andas ut ilskan. Vilken kille ringde än mitt i natten? Varför förstod han inte att jag behövde vara ifred för att kunna släppa allt det här? Vad var det som var så svårt att förstå?

Mina starka känslor för Liam som fanns djupt inombords letade sig sakta fram. Plötsligt ångrade jag att jag varit så arg och hård mot honom. Han kanske ville någonting viktigt, någonting som inte kunde vänta? Jag klämde tillbaka tårarna som brände bakom mina ögonlock och drog täcket över huvudet. Varför behöve kärleken vara så svår hela tiden?

 

Liam's perspektiv:

Hon slängde ilsket på luren innan jag hann avsluta det jag ville få sagt. Det jag hade legat och grubblat på i flera timmar, det som jag inte vågade göra.

 

 

-I just wanted to say that I love you, sa jag innan jag frustrerat slängde ifrån mig mobilen.

 

 

Jag visste att hon inte hörde. Hon hörde inte det jag tänkte på nu. Hon kunde inte heller se hur djupt sårad jag var. Hur skyldig jag kände mig.

Jag reste mig upp från sängen och drog snabbt på mig joggingbyxor och en hoodie. Jag småsprang ut i hallen, låste sedan upp och gick ut i den svarta korridoren. Jag låste dörren bakom mig igen och gick fort tre rum ifrån mitt. Jag ryckte upp dörren eftersom jag visste att den aldrig var låst.

Jag klev in i den kolsvarta sviten, ett svagt ljus lyste från vardagsrummet. Jag tassade försiktigt in och hittade Niall sittandes i soffan med ett glas cola bredvid sig. Han reste sig upp när han såg mig. Jag gick snabbt fram till honom och slängde armarna om hans hals. Tårarna forsade nerför mina kinder.

 

 

-Liam what is it? frågade han oroligt och strök mig över ryggen.

 

-I'm sorry Niall. I'm so sorry for what I did earlier today, snyftade jag.

 

-It's okay Liam, it's okay.

 

 

Jag satte mig ner i soffan och gömde ansiktet mellan knäna. Niall gick fort ut i köket och väsnades, kom snart tillbaka med ett stort glas cola. Jag tog några klunkar och lutade mig sedan tillbaka, torkade mina kinder torra med tröjärmen.

 

 

-Tell me everything. You're my best friend Liam and I'll always be here for you no matter what. What happened between you and Gabbi?

 

 

Jag tog ett djupt andetag och såg på honom. De djupt blåa ögonen såg rakt igenom mig, han visste vad som stod på även om jag inte sagt ett ord till honom ännu. Jag började sakta berätta allting, Niall satt tyst bredvid mig och lyssnade på vartenda ord jag sa, nickade till då och då. Tårarna rann hejdlöst nerför kinderna ännu en gång, det verkade som att dom aldrig tog slut. Som att jag hade ett helt hav bakom ögonen som envisades med att komma ut. Jag tog en klunk cola när jag var klar, tittade på Niall som nu hade ögonen blanka av tårar. Han hasade sig närmare mig och gav mig en hård och lång kram.

 

 

-I don't know anything about relationships because I've never had a serious one. But I know that she will come back to you, I promise.

 

 

Jag kramade hårt tillbaka och log samtidigt som jag grät hysteriskt. Världens bästa vän, brodern jag aldrig fick.. Det var Niall. Och jag skulle alltid ta hand om honom som en lillebror. Jag skulle se till så att han aldrig behövde bli sårad eller gå igenom såna här svåra tider. Hans hjärta var av guld. Rent guld.

 

 

-Thank you, snyftade jag.