Plötsligt hördes det en hög och otäck smäll inifrån. Jag flög upp ur stolen och andades snabbt och kort. Jag hörde mamma kvida inifrån. Högt och tydligt, och det lät inte bra. Inte bra alls.
________________________________________________________________________________________
Harry's perspektiv
Jag tryckte ner mobilen efter att Vilma plötsligt sagt att hon var tvungen att lägga på när vi var mitt uppe i en konversation. Jag satte mig på sängkanten och tänkte igenom vad hon hade sagt... Så farligt kunde det väl inte vara? Vilma överreagerade bara. Allt skulle bli bra. Min hotelldörr slogs upp och avbröt mina tankar. In i rummet stormade mina fyra bästa vänner med Louis i täten. Niall och Liam tog ett fast tag i mina ben, Louis och Zayn i mina armar.
-One, two, three! räknade de och lyfte upp mig på tre.
De bärde mig ut i hotell korridoren och låste dörren efter oss. De sprang vidare med mig i luften in i hissen och tryckte på 1:an. Dörrarna gled långsamt igen.
-What are you guys doing with me!? frågade jag och tittade förskräckt upp på dom.
-Schhh...
Louis höll pekfingret över munnen och såg hundra procent allvarlig ut. Niall brast ut i skratt och smittade snabbt av sig på oss andra. Alla förutom Louis, som fortfarande stod där och var allvarligare än någonsin. Ett snabbt 'pling' hördes och dörrarna gled upp igen. Killarna sprang ut med mig, ner för en liten trappa och mot de stora dörrarna. Dörrvakterna öppnade de för oss och vi sprang vidare ut på trottoaren och mot en av våra stora,svarta bilar. Paul sköt upp dörren för oss och jag kastades in i sätet och killarna hoppade in efter mig och drog igen dörren.
-Sometimes it's hard to be your friend! flåsade Zayn och lutade sig tillbaka i sätet.
-What do you mean?
-Harry, you can't even walk by yourself, sa Liam.
-But I..
-No Harry. Just admit that you can't walk by yourself.
Jag satte mig upp och tittade hotfullt på Louis som satt bredvid mig med ett hånflin. Jag slog honom lätt på kinden.
-Guys, you're the wierdest persons I've ever met. But I still love you.
-Aaaaw Hazza!
Killarna slängde sig över mig och kramade mig hårt. Så hårt att jag funderade på om jag skulle vara platt som en dörrmatta efteråt. De skrattade åt mitt ihoptryckta ansikte och släppte mig sedan, lät mig vara.
-I'm in a really great mood today.. sa Louis plötsligt och log nöjt.
-Louis, you're always in a great mood, svarade Liam snabbt.
-Yeah yeah, whatever..
Vi lutade oss tillbaka i sätena och åkte under tystnad mot signeringen. Höga byggnader reste sig på båda sidorna om bilen och det var redan ganska mycket folk ute. Snart visste jag att vi var nära signeringen när ungdomar började flockas på trottoarkanten och vinkade mot bilen. Jag såg mycket vackra tjejer, men ingen så vacker som min egna. Vilma. Skriken blev allt högre ju närmare signeringen vi kom och folkmassorna blev större. Den här signeringen skulle ta så lång tid. Men det var det minsta vi kunde göra för fansen, som faktiskt utvecklat oss till de vi är idag. Hur skulle jag någonsin kunna tacka dom tillräckligt?
 

Charlotta's perspektiv
Jag klev försiktigt in genom dörren.
-Mamma..? ropade jag lågt.
Inget svar tillbaka.
-Mamma..?! ropade jag ännu en gång, lite högre.
Jag fortsatte att titta mig omkring samtidigt som jag gick, fortfarande inget svar.
Jag kom in i köket och hittade henne liggandes på golvet med en bunke och en slev bredvid. Hon kved tyst för sig själv och höll sig om bakre delen av huvudet.
-Mamma vad har hänt!? utbrast jag och sprang fram till henne.
Jag slängde mig ner på knä och försökte prata med henne.
-Jag halkade och... fick hon fram och svalde försiktigt en klump i halsen.
Hon nickade upp mot den vassa bordskanten och jag insåg fort att hon hade slagit i huvudet kraftigt.
Hon tog bort handen från bakhuvudet och fingrarna var täckta av mörkrött blod.
-Mamma ligg stilla, jag ringer efter en ambulans! sa jag högt till henne och reste mig upp.
Jag tog tag om en liten handduk som hängde på väggen och la den under hennes huvud.
-Håll den där och försök trycka huvudet så hårt du kan mot den.
Jag virrade omkring i huset och letade efter hemtelefonen, hittade den snart och slog in 112. Jag förklarade för dom vad som hade hänt och dom försökte hålla mig lugn och sa till mig att jag skulle hålla min mamma lugn också. De skulle skicka en ambulans direkt. Jag la på luren och gick tillbaka in där mamma låg, hon kved tyst för sig själv och en tår lämnade min ögonvrå. Jag torkade snabbt bort den. Hon skulle inte få se mig gråta av oro, speciellt inte nu. Det var inte rätt läge. Jag hukade mig bredvid henne.
-Känns det bättre? frågade jag och tog tag i hennes hand.
-Det gör ont, svarade hon.
Hon försökte forma läpparna till ett léende men misslyckades. Jag satt och höll hennes hand, pratade lugnt med henne. Det tog inte lång stund innan jag hörde ambulans sirener och snart klev det in två ambulansmän i huset. De lyfte upp mamma på en bår och bad mig följa med i bilen. Jag gick chockat efter, tittade på mamma som låg blixtstilla på båren och hade slutna ögon. Jag låste dörren efter mig och gick efter. Jag satte mig i ambulansen och de sköt in mamma. Ambulansen var snabbt iväg och under hela resan satt jag bara där, tittade på mannen som tog hand om alla sorters piller i en liten låda. Han tryckte i mamma smärtstillande. För bara någon halvtimma sedan hade jag suttit i solen på verandan och njutit av livet, allt hade varit frid och fröjd. Nu satt jag i en ambulans. Vilken vändning.

Jag satt i soffan i väntrummet, väntade på att de skulle komma ut och säga någonting till mig. Jag gick fram och tillbaka i korridorerna då och då, tog en kopp kaffe, köpte tuggummin för att ha någonting att göra. Plötsligt kom jag och tänka på Louis. Jag drog upp mobilen och började skriva ett nytt meddelande,skickade sedan iväg det.  Det tog några timmar innan de kom ut med henne. Mamma hade krökt rygg och ett andage virat runt huvudet.
-10 stygn, sa hon och tittade trött på mig.
-Var glad för att du klarade dig utan större skador, svarade jag och gick fram till henne.
-Hon måste ta det lugnt, och se till så att golvet inte är halt, sa en av männen som gick bakom henne.
Han skrattade lågt och klappade vänligt till mamma på ryggen.
-Ta hand om dig nu och ring om det skulle uppstå några konsekvenser.
Mamma nickade och vi började gå utåt. Vi kom ut genom entrén och möttes av pappas oroliga blick.
-Lilla hjärtat vad har du haft för dig? utbrast han och sprang fram till mamma, kramade henne.
-Det tar vi sen, akta huvudet! sa hon och puttade undan honom lite.
-Ja ja, förlåt. Vi tar det senare då.
Vi satte oss i bilen och rullade iväg hemåt. Det skulle bli så skönt att komma hem efter att ha spenderat minst 5 timmar på det där förbaskade sjukhuset som luktade så himla vidrigt. Komma hem och känna doften av sitt eget ställe. Jag längtade tills jag fick slänga armarna om Lou igen.
 

Louis' perspektiv
Jag var just påväg att kliva ur bilen med grabbarna när jag fick ett sms. Jag slängde mig i bilen igen och ropade till Paul att vi var tvungna att åka hem till Charlotta. Nu. Direkt. Vi åkte iväg och jag vände mig bakåt och såg hur killarna stirrade efter oss med oroliga blickar. Brydde mig inte så mycket. Allt jag ville var att komma hem till Charlotta nu. Slänga armarna om henne, dra in doften av hennes hår, bara vara med henne. Jag antog att hon behövde det nu.

____________________________________________________________________________________
Hoppas det är bra med Charlotta's mamma eller hur!? Jag tycker att jag har lyckats bra med att klämma in lite mer grejer från Lou's och Charlotta's perspektiv. Tycker inte ni också det!?
Nu ska jag lägga mig och sova, det är sent och jag börjar bli sjuk.. Usch :( Hoppas ni gillade kapitlet!♥