Det skulle bli så kul att se hans min, och att få skratta och applådera högt med de andra. Det här skulle bli en bra kväll. Inte så lång dock, eftersom en lång jobbdag väntade imorgon också. Men vi fick ta vara på de timmarna vi fick över. Det var absolut värt det, trots att man var tröttare än någonsin morgonen efteråt.
__________________________________________________________________________________
Vilma's perspektiv
Vi hade stått och fönat håret när min mobil ringde. Vi hade varit hemma hos Gabriella ett par timmar nu, bara pratat och tagit det lugnt. Klockan var runt halv 5. Jag gjorde en gest åt Gabriella att hon skulle stänga av fönen, det gjorde hon. Likaså gjorde jag. Jag drog fingrarna snabbt genom håret.
-Ja hallå?
Jag granskade mig själv i spegeln, mina rödgråtna ögon var helt borta och jag såg piggare ut än någonsin. Nyduschad, nyklädd, och snart nyfixad. Gud så skönt det kändes!
-Hello it's me, svarade en välbekant röst.
Jag log stort för mig själv. 'Det är han' mimade jag till Gabriella som tittade nyfiket på mig.
-Hi babe, svarade jag och satte mig på badkarskanten.
-What are you doing?
-Nothing special, drying my hair with Gabbi. What about you?
-Not much. Do you have any plans for tonight?
Jag tittade frågande på Gabriella som bet lite på sin vänstra pekfinger-nagel.
-Wait a second, sa jag till Harry och tryckte mobilen mot axeln.
-Har vi några planer ikväll? frågade jag henne.
Hon skakade på huvudet.
-No we haven't.
-Okay... Can you and Gabriella come over to our place? Around... a quarter to five?
-Yeah... of course.
-Good! Tell Gabriella that she can't text Liam, okay?
-Okay..
-Alright, see you soon babe. Bye, love you!
-Love you too.
Jag la ifrån mig mobilen på handfatet och tittade på Gabriella, försökte dölja ett léende. Antog att jag såg dum ut.
-Vad är det? frågade hon och log hon också.
-Vi har bråttom, vi ska vara på deras hotell kvart i 5!
Hon vevade som en flaxande fågel med armarna och sprang sedan iväg för att antagligen hämta mobilen.
-Harry sa att du inte fick smsa Liam förresten! ropade jag efter henne.
-Varför?
-Han sa inte det, men det är väl bäst att du inte gör det om han sa det!
Jag hörde hur hon drog ur mobilen ur telefonladdaren och kom snabbt gående mot badrummet igen. Hon lutade sig mot dörrkarmen och pustade ut.
-Ja ska vi inte åka då?! frågade hon och halvskrattade.
-Eh... Jo visst! svarade jag och reste mig upp och låtsades som ingenting.
Hon vände sig om och gick före mig, jag släckte lyset på badrummet och gick efter med fjärilar i magen. Vi gick ut i hallen och satte på oss våra ytterkläder i lugn och ro, under tystnad.
-Mamma, har du lust att köra mig och Vilma in till centrum? ropade hon till sin mamma som stod och bakade bullar i köket, som vanligt.
-Nej jag har inte tid nu älskling! Men pappa kan säkert, han är ute i garaget. Hör med honom!
Hon himlade med ögonen och slängde en blick på mig. Hon tryckte ner dörrhandtaget och vi gick ut, hon hade mig hack i häl. Vi kunde höra hur hennes pappa väsnades från garaget på långt håll. Garaget var som hans andra hem, ibland stannade han därute hela dagarna och trixade med bilen eller så satt han bara där och såg knepig ut. Det hände ibland att Gabriella's mamma fick komma ut med mat till honom hade Gabbi berättat för mig.
-Pappa kan du skjutsa oss? frågade hon och vi klev in genom garagedörren.
-Ja självklart, vart ska ni? frågade han tillbaka.
Han la ifrån sig glasögonen, reste på sig och sträckte på ryggen.
-Centrum, vi ska träffa killarna ikväll.
Han nickade förstående och vi gick direkt ut till bilen, satte oss och körde iväg. Jag tittade nervöst på klockan som prydde min vänstra handled, började trumma lite med fingrarna på bilrutan. Bad till Gud om att det inte märktes på mig att jag var nervös.
-Är du nervös Vilma?
Jag vände blicken blixtfort mot Gabriella som log retsamt mot mig. Hon hade läst mina tankar... igen.
-Va? Nej det är jag inte...
Jag försökte låtsas som ingenting, vände bort blicken utåt igen. Men hennes blick fortsatte irritera mig. Jag vände tillbaka blicken mot henne, möttes av hennes skarpa ögon och det där sjukt irriterande retsamma....söta léendet. Jag kunde inte hålla mig för skratt.
-Ja okej jag är nervös, vadå då!? skrattade jag och knuffade till henne på axeln.
Hon skrattade bara och skakade på huvudet. Sa ingenting. Hennes ögon lyste av glädje och de strålade mer än alla stjärnor på himlen.
-Ja då var vi framme mina damer! hojtade plötsligt hennes pappa med sin chaufför röst.
Jag tittade snabbt ut för att se vart han hade släppt av oss. Alldeles utanför deras hotell.
-Hur visste du att de bodde här!? frågade Gabriella häpet.
-Gabriella, grabbarna är med i varenda nyhetssändning och i varenda tidning. Hur skulle jag inte kunna veta att de bodde här?
-Du är ju knäpp.
-Hör av er när ni rör er hemåt sedan!
Vi smällde igen dörrarna efter oss och bilen som vi några sekunder innan hade suttit i, körde iväg och syntes snart inte mer. Jag drog ett djupt andetag och pustade högt ut. Tittade på Gabbi som granskade hotellet uppifrån och ner.
-Ja, nu är vi här, sa hon och la en arm om mig.
Vi fnissade lågt för oss själva och gick in genom entrén. Ingen av oss hade en susning om vad vi skulle få vara med och göra alldeles strax. Vi möttes av tre, ivriga killar som kom springande mot oss. En av dom var min. Harry. Min Harry.
-Hello girls! ropade alla tre i kör och drog in oss i en härlig gruppkram.
Jag fick en kyss i pannan av Harry som stod framför mig. Jag fnissade och kände hur mina kinder började hetta. De drog med oss till ett litet rum med ett rund bord. Sex stolar. Prydligt dukat, och det var ännu mer perfekt än den första dejten som jag och Gabriella hade haft med dom för snart två veckor sedan.
-Wow, fick jag ur mig.
Vi slog oss ner på varsin stol och Niall tog ett djupt andetag och började sedan prata.
-Okay, so here's the plan....
  

Gabriella's perspektiv
-That's phenomenal! utropade Vilma.
Vi reste oss upp från stolarna och gick iväg, vart visste jag inte. Men jag skulle väl snart få veta. Jag tittade på Vilma och Harry som stod och höll om varandra, var allmänt gulliga. Jag saknade Liam. Saknade att ha honom i mina armar, saknade hans ruffsiga hår, saknade hans doft... Allting. Vi stannade framför en hiss.
-Gabbi, you can text Liam now. Tell him that you're waiting in the entrence, sa Harry.
Han log ett gåtfullt léende, men brydde mig inte om det så mycket. Var bara glad att jag äntligen fick höra av mig till honom.

'Hi babe. I'm waiting in the entrence, come when you're ready. Love you.'

Jag skickade iväg det. Zayn och Niall försökte dölja sina skratt bakom bredvid mig och de gav ifrån sig gisliknande ljud istället. Jag fnissade och höll handen för munnen för att inte smittas av de två skratt maskinerna, samtidigt som jag väntade på svar från Liam.
-Be prepared, I think I heard the elevator! väste Harry till oss.
Vi tystade våra skratt och stod framför hissen. Den gav ifrån sig ett plingande ljud och dörrarna öppnades. Jag blev glad av vad jag såg. Liam, färdigfixad iklädd i jeans och en t-shirt. Han tog ett enda stort steg mot mig och lyfte upp mig, rakt upp i luften. Kramade mig hårt och borrade in sitt huvud tätt intill min hals.
-Suuurprise! ropade de andra fyra och klappade med händerna.
Han satte ner mig och tittade mig rakt i ögonen, sedan på det andra.
-Yeah, this was really a surprise, svarade han och log tacksamt mot dom.
-The best surprise ever, viskade han i mitt öra och kysste mig sedan på kinden.
En rysning klättrade längs med ryggraden och gjorde så att jag fick gåshus. Liam's röst, så nära.
Vi gick in till bordet som vi suttit vid bara några minuter innan, slog oss ner. En kypare från resturangen kom och frågade vad vi ville ha att äta. Vi tittade igenom menyn lite fort och kyparen skrev ner det vi ville ha, försvann sedan in genom ett par svängdörrar. Det här visste jag inte om, jag gled med blicken åt Niall's håll och han såg nöjd ut. Antagligen var det han som kommit på det här med kypare och mat från hotellresturangen.. Den blonda, gulliga krabaten. Jag sökte efter Liam's hand under bordet och placerade mina fingrar mellan hans när jag äntligen hittade den. Han tittade på mig med en varm blick, flyttade stolen lite närmare mig och pussade mig på näsan. Jag fnissade tyst. Jag hörde hur Zayn suckade framför mig där han satt.
-What is it bad boy? frågade jag.
Han drog ett léende på läpparna. Han satte två fingrar för munnen, granskade sedan mig och Liam.
-You can't keep your hands off each other right?
-Of course we can!
Han fnyste och tittade ut över resturangsborden, försökte hitta någonting att fästa blicken på.
-Have you ever been in love Zayn?
Jag tittade på honom med den där irriterande blicken som jag vet att Vilma avskydde. Han stelnade till, såg mig rakt i ögonen.
-Believe me, I have.
Det var någonting med den blicken.. Någonting som jag inte kunde sätta fingret på. Den var full med frågor, och det kändes fel att jag inte hade svar på dom. 'Believe me, I have.' Hade han varit kär, eller var han kanske kär just nu? Jag hoppades att jag inte hade sårat honom,det var det sista jag ville.


Liam's perspektiv
Gabriella kramade min hand hårt, jag tittade direkt på henne och log.
-Hey there, sa jag.
Jag skulle precis böja mig fram och kyssa henne när maten plötsligt en arm hindrade min väg mot hennes läppar. Servitrisen placerade maten framför mig och jag skrattade lågt, såg att Gabriella också gjorde det. Hon hade verkligen kommit vid precis rätt tillfälle med armen. Jag släppte Gabriella's hand och grabbade tag i besticken som glänste så kristallklart att jag kunde spegla mig själv i dom.
-Bon appétit! hojtade Niall och högg snabbt in.
Jag var också utsvulten, så jag började äta rätt fort jag också. Vi pratade om allt möjligt under tiden, skrattade och bara hade en bra stund tillsammans. Det kändes tomt utan Louis och Charlotta, men dom hade det väl också bra. Förhoppningsvis. Jag mötte Zayn's blick och det slog mig snabbt att någonting var fel. Hans ögon var tomma på ord, hela han var...förändrad. Det kändes så iallafall. Han skrattade till då och då, hängde med i våra samtal, men han sa inte så mycket själv. Jag visste ju att han var blyg, självklart var det anledningen. Vad hade han att vara nere för? Han var ju den mest bekymmerlösa personen i världen.
 

Charlotta's perspektiv
Jag stod kvar med pappa vid bilen en stund, såg hur Louis gick tillsammans med min mamma uppför trapporna. Han höll i henne som om hon var en dyrbar diamant.
-Han är en bra grabb, Lotta.
Pappa log mot mig och började sedan gå uppför trapporna han också. Han hade rätt, han var verkligen en bra grabb. Den bästa, om man skulle uttrycka sig korrekt. Jag gick efter dom, pappa drog upp nyckeln ur byxfickan och låste upp dörren. Vi klädde av oss skorna och Louis hjälpte mamma att slå sig ner i soffan i vårt vardagsrum. Jag slog mig ner i en fåtölj framför dom.
-Do you have anything to eat or drink, ma'am?
Louis tittade frågande på mamma som skrattade lågt.
-Coffee and a bun that's out in the kitchen, please, svarade hon.
Louis var iväg fort och vi hörde hur han öppnade och stängde lite här och var. Det var tyst i några minuter och jag granskade mamma som satt tillbakalutad med ett bandage runt huvudet.
-Gör det ont? frågade jag.
Dum fråga Charlotta, väldigt dum fråga. Jag ångrade mig fort och bet mig i läppen. Mamma tittade på mig och log snett, nickade sedan. Det blev tyst igen. Jag hade ingenting att säga, var fortfarande rätt skakis efter dagens händelse. Men mamma var ju vid liv, och det var ju det enda viktiga iallafall.
-Har du funderat på att välja honom till din för evigt? frågade hon plötsligt.
-Vad menar du?
-Ja du vet... till din man?
En glad men konstig känsla for genom magen och avslöjade sig på mina läppar som log stort.
-Mamma jag är för ung!
-Vad spelar det för roll! Ni är som gjorda för varandra!
Hon gav mig en menande blick och jag fnyste bara åt henne, skakade på huvudet och försökte vika undan för hennes blickar. Louis kom snart tillbaka med kaffe och fem stycken bullar.
-Five is better than one, förklarade han.
Mamma smuttade på sitt kaffe och vi satt kvar där med henne, pratade om allting. Om olyckan, om livet, om hur det såg ut just nu, om allt. Louis lyssnade med tålamod och försökte verka intresserad av det hon sa, jag visste att han inte var det. Det syntes. Jag var den som brydde mig om minsta lilla grej, var intresserad. Men till och med jag brydde mig inte just nu faktiskt. Klockan sprang iväg och när jag tittade på klockan skulle den snart slå tio över sju.
-You don't have to sit here and talk to me, go and have fun you two instead, sa mamma till slut.
Jag hade längtat länge efter just den meningen. Jag hade suttit här och bara längtat efter att få tillbringa tid med Louis. Ensam. Äntligen fick jag lov till att göra det! Jag nickade tackande till mamma och vi reste oss upp, Lou slängde en filt över mamma som precis hade lagt sig ner i soffan för att vila sig lite. Han skrattade lågt sitt underbara skratt som gjorde att jag föll för honom på nytt varenda gång. Vi gick ut på altanen som jag tidigare hade suttit på i lugn och ro, vi gick ner på gräset och solens strålar värmde baksidan fortfarande. Vattnet från en bäck hördes lite längre bort och fåglarna kvittrade glatt... Det var en vacker dag, verkligen. Louis la sina händer på min midja bakom mig och kramade om mig....trodde jag. Han drog ner mig på gräsmattan och la sig snabbt över mig. Han drog fingrarna genom mitt hår och började kyssa mig överallt i ansiktet. Jag fnissade och han kysste mig hårt på läpparna. Stunden jag hade längtat efter i mer än 24 timmar, mer än ett dygn.
 

Louis' perspektiv
Mobilen ringde, inte nu. Inte nu, bönade jag inuti huvudet. Inte nu när jag fått spendera några timmar själv med Charlotta här ute, skrattat med henne och bara visat att hon är hela min värld. Jag kunde inte lämna henne nu, det var omöjligt. Jag drog upp mobilen ur fickan och suckade.
-Hello? svarade jag och ruffsade runt i håret lite.
-Hi Lou, i'm here now. Are you coming out? svarade Paul.
-I prefer to stay here..
-But you're not. We have work tomorrow, come out now.
Hans röst var mycket strängare nu. Jag la på och tryckte ner mobilen i fickan igen, la mig tillrätta bredvid Charlotta igen på gräset.
-Paul?
Jag nickade. Hon såg besviken ut.. Timmarna hade gått fort hos henne. Jag föredrog att stanna här. Men jag kunde inte. Jag kunde inte stanna hos henne när jag som mest ville det. Typiskt.
-I want to stay babe, but I can't.
Hon nickade och jag visste att hon förstod. Vi skulle inte vara ifrån varandra resten av livet, även om det kändes så nu. Så kändes det varenda gång vi var med varandra.
-I gotta go, sa jag och reste mig upp.
Jag tog tag i hennes händer och hjälpte henne upp på benen, vi gick hand i hand uppför trappan till altanen, sedan in i huset igen. Jag såg att hennes mamma hade somnat i soffan, skönt för henne. Hon behövde verkligen vila. Vi tassade ut i hallen, jag slog mig ner på hallbyrån och knöt på mig skorna så sakta jag bara kunde, försökte dra ut på tiden. Det hade inte gått så bra som jag trott. Jag reste mig upp igen, såg på Charlotta. Hon hade rödkantade ögon och tittade på mig med en vilsen blick.
-Don't be sad sweetheart.
Jag drog mig intill henne i en varm kram.
-I'm not, just tired.
Jag placerade mina händer i hennes nacke och kysste henne.
-Go to sleep, I'll text you tomorrow morning.
Jag tittade henne i ögonen, märkte nu att hon hade rätt. Hon var trött, inte ledsen. Mitt misstag.
-I love you, viskade hon och kramade mig hårt för andra gången.
-I love you too.
Jag kysste henne hejdå en sista gång och klev ut genom dörren, släpade fötterna nerför trappan och precis som Paul hade sagt stog han där med bilen som han lämnat av mig med för några timmar sedan. Jag satte mig i framsätet, stängde dörren efter mig och lutade mig tillbaka. Bilen började rulla.
-You love her right? frågade han plötsligt.
-I love her more than I love life.
Han log och klappade mig på axeln.
-I'm glad you're happy.


Harry's perspektiv
Tiden hade gått fort, en helt underbar kväll hade det varit. Efter middagen hade vi gått upp till Niall's rum, tittat på några filmer. När vi var som mest avslappnade kom plötsligt en av våra säkerhetsvakter in i rummet. Vi tittade underligt på honom, undrade vad han ville oss såhär dags.
-It's late, and you will be working in the studio early tomorrow. I drive the girls home, come down when you're ready.
Han försvann ut igen, stängde dörren efter sig. Jag kramade om Vilma.
-I don't want you to leave.
Hon kramade mig bara hårdare, och reste sig snart upp tillsammans med Gabriella.
-Do you follow us out? frågade Gabriella och tittade på mig och Liam.
-Of course, but I don't think those two will do it..
Jag nickade bort mot Niall och Zayn som somnat tillsammans i sängen. Vi skrattade lågt och började gå ut mot hallen, tjejerna tog på sig skorna och vi hjälpte dom på med jackorna. Jag och Liam struntade i både skor och jackor, vi skulle ju inte gå ut någonstans så det behövdes ju inte. Vi valde trapporna ner för att det skulle ta lite längre tid, pratade inte så mycket. Helt plötsligt var vi nere i entrén igen, det hade gått fortare än vi trott.
-I'll call you tomorrow okay? Love you.
Jag kysste Vilma och tittade allvarligt in i hennes ögon. Hon nickade.
-Love you too.
Jag släppte taget om henne. Hon och Gabriella försvann ut till bilen, hoppade in och snart var dom borta. Jag suckade. Liam slängde sig över mig i en stor kram och dunkade vänskapligt till mig i ryggen.
-Thank you for the most amazing evening ever, sa han och vi började gå mot hissen.
-You deserved it.
Vi halvsprang in i hissen och tryckte in rätt våning. Dörrarna skulle precis slå igen när jag fick syn på en ganska lång gestalt som gled in genom dörrarna i entrén. Louis.
Jag stoppade dörrarna i sista sekund med foten och ropade på honom, han kom mot oss och gled snart in i hissen han med. Dörrarna stängdes.
-Where have you been? frågade jag.
-I've been with Charlotta.
Jag och Liam tittade underligt på honom.. Varför kom det så plötsligt förut och varför var det så bråttom iväg?
-Long story, förklarade han sig sedan. I'll tell you more tomorrow.
Vi pustade ut och hissdörrarna öppnades igen, vi klev ut i våran stora korridor.
-I'm so tired... gäspade jag och började leta fram nycklarna ur byxfixan.
-Me too... fortsatte Louis.
-See you tomorrow guys, hojtade jag innan jag gled in genom dörren.
-Yeah, see you tomorrow, svarade dom tillbaka.
Jag gick in och låste dörren efter mig, lutade mig mot väggen. Arbetet i studion imorgon skulle bli lättare än någonsin efter den här kvällen. Jag längtade redan tills nästa gång vi skulle ses, när det skulle bli visste jag inte. Men det fick inte dröja allt för länge. Jag ville ha Vilma hos mig nu. Så hon kunde värma mig under natten, så att jag kunde vakna med henne vid min sida. Det var den bästa känslan som fanns, det var jag säker på.
 

______________________________________________________________________________________
Romantik hej vilt... Men vad hände med Zayn nu då? Hoppas han inte blev sårad eller något liknande stackaren... Vad tror ni?
Har hållt på med detta kapitlet i TIMMAR nu, det blev långt som in i sjutton och ni som orkade läsa allt borde få nobel-pris. Kommentera iallafall, skulle vilja ha maaaaassvis med kommentarer efter att jag jobbat så hårt med detta kapitlet!♥