-At 3pm, svarade jag.
-Okay, love you Gabbi don't forget that.
-Love you more babe, bye.
-Bye.
Jag klickade på 'end call' och tryckte ner mobilen i fickan igen. Jag drog en lättad suckning för mig själv. Jag hade hört hans röst, vilket skulle göra min skoldag enklare. Jag drog upp entré dörren och gick in. Idag skulle det bli en bra dag.
_____________________________________________________________________________
Vilma's perspektiv
Gabriella hade ringt och väckt mig, precis som varje morgon innan skolan. Det fick mig på bra humör och jag blev genast motiverad till att släpa mina fötter mot skolan. Jag gick upp ur sängen, gick ner och åt lite frukost. Efter några minuter så gick jag upp igen och började sedan göra mig iordning. Det tog sin tid för mig på morgonen med sminket och det, men av någon anledning så kände jag mig vacker utan idag. Kanske var det Harry som fått mig att tänka om? För säkerhets skull så plattade jag till mitt hår och pudrade jag mitt ansikte lätt och drog lite mascara på ögonfransarna. Jag gick lugnt in på rummet och sneglade på klockan, 10 över 8. Shit också, bussen går om 10 minuter! Jag sprang fram till min garderob och letade fram ett par shorts och en grå skjorta som jag snabbt drog över huvudet och knäppte. Jag drog fram mina vita, nya tygskor som låg fint inne i garderoben. Jag lutade mig mot väggen och satte i vänstra foten, precis när jag skulle dra på mig andra skon så såg jag att det låg ett meddelande, prydligt skrivet på mitt skrivbord. Jag tog på mig skon och gick snabbt fram och plockade upp lappen och läste. Det var från Harry, han skrev att Paul hämtade honom tidigt imorse och att han skulle ringa mig tidigare. Jag lugnade ner mig, så lugn som bara Harry och Gabriella kunde få mig. Jag drog på läpparna, underbara Harry. Jag la tillbaka den lilla pappersbiten och sprang sedan ut ur mitt rum och nerför trapporna.
-Jag går nu, vi hörs senare! ropade jag till mina föräldrar.
-Ja det gör vi, ha en bra dag, svarade båda två.
Jag gick snabbt ut genom dörren och mot busshållplatsen, i hopp om att jag skulle hinna precis i tid. Vilket jag gjorde också, tur det. Bussen kom precis i tid med mig. Jag gick på, satte kortet mot avläsaren och sjönk sedan ner i ett säte långt fram. Då märkte jag att någon jag kände väl, alldeles för väl, satt bredvid mig.
-Hej Vilma, sa Jonathan och gav mig en flirtig blick.
Den blicken fick mig alltid på fall, han hade sin söta ruffsiga frilla och de bruna ögonen glittrade mot mig. Nej Vilma ryck upp dig! tänkte jag för mig själv. Han är inte söt, han har varit elak mot dig. Strunta i honom!
-Hej, sa jag lite spydigt tillbaka och slängde håret åt sidan, försökte att inte titta på honom alls.
-Sen när åker du med den här bussen?
Jag hörde hur han skrattade sitt låga skratt bredvid mig.
-Sen när har du blivit spydig? svarade han.
Det skrattet, den rösten, den fick mig att bli alldeles varm av ilska inombords. Den fick mig att minnas allt det hemska som inträffade när jag var tillsammans med Jonathan. Han hade varit så elak mot mig, han hade varit otrogen mot mig. Det var det värsta. Han var tvungen att vara otrogen, för jag dög inte åt honom. Jag dög inte.
-Bara så du vet så vill jag inte ha dig, vräkte jag sedan ur mig. Jag har Harry nu och jag älskar honom, hitta någon annan som faller för ditt gulliga skratt och dina oemotståndliga ögon.
Han tittade på mig, chockad. Vart kom det där ifrån? Sa jag precis det där..? Sa jag precis att hans ögon var oemotståndliga, och att hans skratt var gulligt?
Nej Vilma, tänkte jag för mig själv. Vad har du nu ställt till med?


Gabriella's perspektiv
Jag gick mot trapporna direkt när jag hade kommit in, gick mot mitt skåp. Öppnade och slängde in min väska, låste sedan och gick ut mot busshållplatsen där jag alltid mötte Vilma. Varje morgon. Hon kom alltid ur bussen med fötterna släpandes efter sig och hon kunde aldrig hålla sig för skratt när jag stod där lutad mot busskuren. Jag lutade mig idag också, allt för att få det så vanligt som möjligt. Efter några minuter kunde jag skymta den gula bussen som Vilma kom med varje morgon. Den stannade alldeles framför mig och Vilma klev av, bakom henne gick Jonathan. Jonathan? Har han börjat åka med den här bussen? Han viskade någonting till Vilma som fick henne att rycka till, han gick sedan före henne och mot mitt håll.
-Hej Gabbi, sa han och nickade mot mig.
Jag nickade tillbaka.
Vilma kom emot mig, helt blek i ansiktet. Vad hade hänt? Jag gick mot henne och kramade henne.
-Jag måste prata med dig sen på rasten, hinner inte nu, sa hon och kramade tillbaka.
Hon gav mig en menande blick. Jag nickade mot henne och vi gick tyst tillbaka till skolan. Det kändes inte rätt, samtalen brukade jämt flyta på. Vi hade alltid någonting att prata om. Varför inte nu? Jag sneglade på henne, hon tittade ner i marken och jag kunde se att hon var ledsen, eller bara chockad. Det kunde inte ha någonting med Harry att göra, det visste jag. Hon var min bästa vän, jag hoppades att hon visste att hon kunde berätta vad som helst oavsett vad det handlade om.


Vilma's perspektiv
-Möt mig bakom skolan på lunchrasten, var det sista han sagt till mig. Säg inte ja eller nej, gör det bara.
Vad ville han mig?

_________________________________________________________________________
Spännande va!?
Blev inte något långt kapitel nu men kommer nog skriva ännu ett senare ikväll. Vad kommer Jonathan hitta på med Vilma tror ni..?